GOTLANDSSAMTAL

En skriftserie ägnad det fria ordets ställning i Ryssland

Köp skrifterna

Kontakta oss

Upp

Häfte 6

Maria Stepanova

BREV TILL EN LYCKLIG TID

Läs hela texten som PDF-häfte

Köp den tryckta utgåvan

Den 21 november 2020 lade den belarusiske poeten Dmitrij Strotsev ut en dikt på sin Facebooksida:

detta är den lyckligaste tiden

i hela mitt liv
säger han

det är som ett liv efter döden

det är livet självt
istället för döden

att förklara det går inte

behövs inte

det var omöjligt att förutse
men också omöjligt att inte förstå

så fort man såg det

där du går bland de döda husen

inträffar plötsligt de dödas återuppståndelse

de återuppstår överallt omkring dig

ur de döda husen kommer människor fram

ur gravarna, allt fler och fler
massorna uppstiger häpna
klunga på klunga av levande

de skrattar och gråter och sjunger och dansar

som om segrande över döden

som när döda buskar knoppar

och tomrummen fylls
av röda vita rosor

som när bina surrar, omtöcknade

och rusiga i moln av frömjöl

så älskar de varandra

som ingen någonsin förr

i mitt liv
säger han

21.11.2020

Under dagarna och veckorna efter att dikten publicerats läste jag den flera gånger, ibland gång på gång, om och om igen. »Den lyckligaste tiden«, som Strotsev skriver – det är ju tiden för den stora belarusiska kampen mot osanningen, en kamp som kan ges många namn (»protest«, »rörelse«, »revolution«), men som här, ur mitt perspektiv i Moskva, inte alls framstod som särskilt lycklig. Den präglas alldeles uppenbart av hjältemod. Men den är också fruktansvärd, även för den som följer allt på distans (och vi är många miljoner som gör det, som följer allt genom en datorskärm eller en telefon, på ett avstånd för stort för att vi ska vara verkligt delaktiga), och förstås är den ännu mer fruktansvärd för alla som – inför våra ögon – blir misshandlade, insläpade i fångtransporter, bortförda oklart vart för att bli utsatta för glasklart vad. På håll framstår det som en seger för det hämningslösa våldet, vilket ter sig ännu mer ohyggligt eftersom det riktas mot människor som vägrar bemöta våld med våld. Man slår dem – men de slår inte tillbaka. Man fängslar dem, lemlästar dem, förnedrar dem, mördar dem. Ändå går de och deras familj, vänner och grannar ut på gatorna, dag efter dag, och från fängelset skickar de muntra rapporter i stil med Maria Kalesnikavas berättelse om hur bra det går att träna i cellen. Någonting i denna livsbejakande, envisa optimism skrämmer: den är liksom oförenlig med världen som vi känner den. Ja, precis så är det kanske. Här i Ryssland har ju historien lärt oss (både makthavarna och deras tänkbara motståndare) att repression är något så fruktansvärt att endast ett begränsat fåtal av de allra tappraste förmår uppbåda något motstånd, att det är omöjligt att segra i en kraftmätning med statsapparaten, att det enda man kan göra är att vänta tills det hamnar grus i maskineriet så att den börjar hacka av sig själv; och slutligen har vi också fått lära oss att revolutioner bara kan ske »uppifrån« – när makthavarna får för sig att prova någonting nytt. Detta är, kort sagt, historiepessimismens lärdom, och den bekräftades än en gång på Moskvas torg under vintern och våren 2012, då den lämnade efter sig en försmak av vanmakt som vi kände igen mycket väl.

(Det följande får sägas inom parentes, eftersom den här texten inte ska handla om Ryssland. Men det som hände i Ryssland 2012 var nog viktigt som en dålig förebild eller ett avskräckande exempel på något som hade kunnat ske men som inte har skett i Belarus. Också den ryska proteströrelsen utlöstes av valfusk, av det riggade valet till duman och makthavarnas ohöljda fräckhet då de förklarade för landets medborgare att deras åsikt var oväsentlig. Det som sedan hände – alla tiotusentals människor som demonstrerade, gatuprotesterna, försmaken av frihet, den upprymda skälvning som gick genom alla slagord och plakat – färgades av en inneboende förvissning om att proteströrelsen på något sätt redan hade segrat, om så bara för att det var så svårt att föreställa sig alternativet. Sedan kom det abrupta, tragiska slutet: de folktomma, rensade gatorna i Moskva dagen då Putin svors in som president, de politiska skådeprocesserna som slutgiltigt skulle avskräcka all opposition, fängelsestraffen, och så denna tröga vanmakt och hopplöshet som vi på nytt fick lära oss att leva med. I någon mån är det som om Lukasjenka har försökt att följa samma mönster i en mer radikal, direkt omänsklig variant, med tortyr och uppmaningar till att »inte ta några fångar«. Men utvecklingen har slagit in på ett annat spår än i Ryssland, och det är viktigt att förstå och erkänna den belarusiska särprägeln.)

Det är ett alldeles förbluffande synsätt som Strotsev anlägger på händelserna i Belarus. Men han är inte ensam – detta är den allmänna fonden eller färgsättningen till alla dessa månader med protester. Det som utifrån ter sig som ett utdraget blodbad framstår i Strotsevs dikter som en tid för de dödas återuppståndelse, som en länge emotsedd, oerhörd fröjd – ungefär som den där scenen i andra boken om landet Narnia: den där alla människor, djur och mytiska varelser som förvandlats till stenstatyer äntligen vaknar till liv igen och blir sig själva. C.S.Lewis beskriver här subjektets seger och pånyttfödelse, men också den gemensamma sakens triumf. Livet återvänder till människorna, och den här gången vet de mycket väl vad de ska använda det till: det behövs i kampen mot ondskan, för den gemensamma segern. Det är för denna seger de drar ut i strid (precis som hos Strotsev: »ur gravarna, allt fler och fler«), och det var för striden som de väcktes till liv igen.

Så står belarusierna upp varje helg (»allt fler och fler«), om och om igen, fast beslutna att hålla protesterna fredliga – och att aldrig låta dem ebba ut, att inte låta sig drivas tillbaka in i trapphusen och lägenheterna, inte av någon form av brutalitet. Den som betraktar detta utifrån kan bli både förskräckt och avskräckt av deras fridsamma revolt. Vart ska det hela ta vägen? Hur ska det sluta? Vad har demonstranterna för plan, om de ens har någon? Enligt de scenarion vi känner från historien borde alltihop eskalera, koka över, till slut måste väl alla känslor bryta fram – man ser kanske framför sig en våldsam hämnd, »en storm ur folkdjupen«. För det är väl bara det hotet som i slutänden kan förmå makthavarna att acceptera den ofrånkomliga förändringen? Men hur ska det då sluta för ett folk som inte går med på att använda våld, knappt ens retoriskt? Och hur kan det komma sig att denna vägran gång på gång omvandlas till en upplyftande jubelsång, till en hyllning av det gemensamma, av ett nyss framfött »vi«?

I en situation där jag av vana förväntar mig att se hur orättvisan ska upprepas utan slut (den starke slår och förnedrar den svage, som inte förmår bjuda motstånd) avtäcker och synliggör de belarusiska protesterna en annan och ny sorts motsättning, i vilken det ännu inte är helt tydligt vem som är stark och vem som är svag, men där det däremot är alldeles solklart vem som är lycklig. Allt detta förstås och värderas uppenbarligen annorlunda där, i händelsernas mitt. Att man förstår situationen olika är väl inte heller så konstigt: de människor som går ut på gatorna i Minsk, Hrodna och Brest är trots allt de som deltar och handlar, medan vi andra ser på, försöker begripa och handfallet länkar och lajkar. Vi målar upp någon annans berättelse, men vi använder färger som tillhandahålls av våra egna rädslor.

Irina Slavina, rysk journalist och redaktör för den oberoende mindre sajten Koza Press, begick självmord i Nizjnij Novgorod den 2 oktober. Dagen innan hade det genomförts en husrannsakan i hennes bostad med anledning av ett fabricerat, politiskt motiverat rättsfall, i vilket hon bara medverkade som vittne, inte som misstänkt. Men det var tydligt tillräckligt för att utlösa den vanliga proceduren, som inte ändrats sedan KGB:s dagar, egentligen inte sedan tsarernas tid. Man tog ifrån (konfiskerade, som det heter) Slavina hennes dator, dagböcker, anteckningshäften, dotterns laptop, makens telefon, några andra personliga saker. Ingen hade väl rastat hunden på ett tag, och nu var den ivrig.

I sovjettidens barnböcker fanns en vanlig scen: det är natt eller tidigt på morgonen, och ändå är alla lampor tända; ett barn vaknar och ser att golvet är täckt av böcker, och där är mors förgråtna ansikte, tsarens gendarmer med leriga stövlar, det skrämmande inkråmet av vad som en gång var ett hem, nu utslitet och besudlat av främmande händer. När livet konfronteras med den oblandade ondskan kan det visa sig vara otroligt skört. Vem som bestämde att just den här journalisten behövde skrämmas upp eller vad det berodde på förblir oklart, men Slavina fick nog.

Ändå skulle hon inte ta sitt liv i tysthet; hon ville att hennes död skulle göra skillnad, och hon tänkte och talade om det just så. På morgonen den 2 oktober ställde hon sig utanför inrikesministeriets huvudkontor i Nizjnij Novgorod, hällde lättantändlig vätska över sig och tände eld på sig själv. En förbipasserande man kastade sig över henne och försökte släcka elden. Med sina sista krafter stötte Slavina bort honom. Det sista hon skrev på sin Facebooksida var: »För min död anklagar jag den Ryska federationen.« Hon verkar ha uppfattat självmordet som en symbolhandling, som en slutgiltig vägran, ett uttryck för omöjligheten i att leva i ett land där tillvaron är inrättad på detta vis. Slavinas död fick många att tänka på studenten Jan Palach som satte eld på sig själv i protest – den yttersta av alla protester – mot den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien 1968. Palachs död hade fått tusentals människor att gå ut på gatorna och demonstrera. Irina Slavina var en rysk Palach, men gatorna förblev tomma. Det gjorde inte att hennes handling – hennes vägran att leva, med Marina Tsvetajeva – var meningslös, men det säger en hel del om det samhälle som Slavina levde i. Kanske också om hur detta samhälle ser på situationen i Belarus, där allt tvärtom pekar på nödvändigheten av att leva annorlunda.

Alldeles i början av de belarusiska protesterna skrev Svetlana Aleksijevitj ett öppet brev till de intellektuella i Ryssland. Förtvivlad frågade hon vad vi gjorde och varför vi teg – varför stödde vi inte vårt brödrafolk? Inte för att vår intelligentia (den spretiga, föga enhetliga del av samhället som idag är det närmaste vi kommer en intelligentia) egentligen just teg: den skrev helt duktigt sina små kommentarer till stöd i sociala medier, den satte sig in i vad som hände, levde med i det och oroade sig. Men Aleksijevitj tänkte uppenbarligen på någonting annat, på en solidarisk, kamratlig röst som skulle kunna förändra allting, och någon sådan hörde hon inte just då. Istället – och det kanske är ännu viktigare – hördes enskilda röster från enskilda poeter, författare, journalister och musiker; det var ganska många röster, men de talade bara för sig själva.

Sedan dess har veckor och månader gått med ständigt nya händelser. De intellektuella i Ryssland fortsätter att ge sitt stöd till Belarus efter förmåga och möjlighet, i de former som numera är de givna, på papperssidor, digitala sidor och sociala medier. Men var det verkligen den sortens stöd som Svetlana Aleksijevitj förväntade sig av oss? Och om inte, hur hade rätt sorts stöd kunnat se ut? Och vilken gemenskap hade kunnat ge ett sådant stöd?

Här behöver man förstå att varje form av »vi« väcker en mycket skarp misstro hos många som var med vid tiden för Sovjetunionens fall, däribland min egen generation. Den forcerade kollektivism som tvingades på sovjetmedborgarna solkade för alltid ner den sortens gemenskaper. En följd av det var att individens ord uppfattades som särskilt »rent« och värderades mycket högt. Joseph Brodskys Nobeltal, som tydligt gav uttryck för denna hållning, satte på så vis ord på en allmänt utbredd känsla och stärkte en åsikt som redan omfattades av konsensus. Mot bakgrund av de väldiga kollektiva projekten under 1900-talet och deras miljontals offer framstod det individuella som den enda rimliga måttstocken för en mänsklig (det vill säga människovärdig) tillvaro. Och som en följd av det kom varje nytt försök att åter beträda det territorium som hör till de stora gemensamma frågorna att framstå som urmodigt eller opassande. På nittiotalet började det uppfattas som föråldrat också att tänka på sig själv som en del av en intelligentia, med allt vad det kan innebära, inte minst med avseende på olika föreställningar om att tjäna någonting större än den egna existensen, med moraliskt patos och höga krav.

Inte mycket har förändrats sedan dess. Att samhället har blivit betydligt mer mångskiftande under de trettio år som gått gör det bara svårare att åstadkomma någon form av samling. Traditionen att skriva och underteckna öppna brev – så viktig på 1900-talet – har efterhand förflackats och blivit slentrian. Idag är det knappt någon som läser den sortens brev, inte ens de som undertecknar dem (exempelvis på Facebook, i de få oberoende medier som finns kvar eller på sajter som change.org). Alla dessa petitioner hör antingen till gruppen »brev för« (till exempel någon som hamnat i nöd) eller till gruppen »brev mot« (en ny och orättvis lag eller nya, falska anklagelser), och på samma gång som det är tveksamt om det spelar någon roll huruvida man undertecknar dem vore det lika meningslöst att låta bli. Den praktiska effekten av alla våra underskrifter förblir minst sagt oklar, men själva proceduren skänker kanske ändå en viss lättnad, en chans att vädra sin åsikt, »att göra något« i en situation där ingenting tycks vara möjligt att göra.

Men Aleksijevitjs brev förutsätter någonting annat, eller egentligen flera otroliga saker på en gång: att den ryska intelligentian skulle vara vid liv, att den skulle vara förmögen att handla, att dess handlingar dessutom skulle kunna ha verklig betydelse. Brevets förskräckande krav riktar sig till en gemenskap som länge bara har funnits till i våra tankar, ett ni som kanske var vi en gång eller några som vi hade kunnat vara, men som inte alls påminner om oss ... »Varför tiger ni? Vi är fortfarande era bröder.«

Det vi som Aleksijevitj företräder borde så klart ha fått ett svar av detta ni i form av ett kollektivt öppet brev, men det visade sig ganska snart att den formen numera känns gränslöst konstlad. Ett antal öppna brev av det slaget offentliggjordes visserligen i dagarna efter Aleksijevitjs brev, vid sidan av de individuellt författade breven från personligheter som Lev Rubinstein, Olga Sedakova och Ljudmila Ulitskaja ... Jag råkade ta del i ett par diskussioner om huruvida man borde skriva något, och alla slutade i att man istället räknade upp olika skäl till varför man borde låta bli. Vilka skulle vi egentligen företräda? Vems talan skulle vi föra? Hur många underskrifter behövdes och hur mycket måste man hålla med för att ställa sig bakom ett sådant brev eller för att kunna tala i den ryska intelligentians namn? Vad skulle vi kräva och av vem? Vad kunde och vad borde vi försöka uträtta? Alla dessa frågor har nog berättigande och intresse om det finns ett någorlunda stabilt och konturskarpt »vi«, ett sådant som belarusierna har idag; men de förlorar fullständigt betydelse om de inte besjälas av en gemenskap, om så bara av en tillfällig sådan.

Varför är det då så svårt att ringa in detta vi ? Förmodligen finns det ju, eftersom det är någon som tilltalar det ... Vi – är det personer med högre utbildning? Eller alla som läser böcker? Eller de som av någon anledning (etisk, estetisk, politisk) inte känner sig hemma under Putinregimen? Vi – är det alla som inte lyckades 2012? De som på en gång längtar efter och fruktar förändringen?

Det finns bara en sorts »vi« som faller sig riktigt självklart för mig, mina bekanta och mina landsmän. Detta »vi« kan man stöta på överallt – på serveringar, i tunnelbanan, i taxin, på föreläsningar och i offentligheten. Det uttalas med en suck av ingrodd vanmakt. »Ja, vad tror du? Så där har det alltid varit hos oss.« »Vi gillar inte när folk har det för bra.« »Man vet aldrig var man har oss.« »När vi rullade in i Tjeckoslovakien …« »Så bra får vi det aldrig igen.« Det är som om något ondskefullt kirurgiskt ingrepp en gång för alla har skurit av och separerat »vi – de goda« från »vi – de usla«, så att det enda vi kan känna igen och förstå är det senare. Det är ett »vi« som uttalas i orkeslös uppgivenhet, som identifierar sig med staten och som släpar på en skuldbörda för händelser i vilka det aldrig har deltagit och för beslut som det aldrig har fattat, ett »vi« som är lika självklart i medvetandet som den egna spegelbilden. I den ryska verkligheten idag saknas däremot ett »vi« av det slag som märks i dagens Belarus, ett »vi« som man känner sig delaktig i som i Strotsevs dikt – som en form av glädje, som ett liv efter döden, som de dödas återuppståndelse. Jag vill så gärna tro att det inte ska vara för sent för oss.

Moskva i januari 2021

Översättning till svenska av Nils Håkansson

Maria Stepanova (f. 1963), poet, essäist och romanförfattare, bosatt i Moskva. Utgiven på svenska 2019 med romanen Minnen av minnet på Nirstedt/Litte- ratur, som 2021 också kommer att ge ut hennes dikter under titeln Kroppens återkomst.

Detta är ett utdrag. Klicka på ”Läs hela texten som PDF-häfte” i toppen av sidan för att läsa den fullständiga texten.

Akt 1