Galina Rymbu är poet, född i Omsk i västra Sibirien. Hon dök upp på den ryska poesikartan i början av tiotalet och blev snabbt en central person i de alternativa miljöer som växte fram i Ryssland under detta årtionde – miljöer där poesi och andra konstarter mötte feministiskt, ekologiskt och postkolonialt tänkande, och där gränsen mellan poetisk och politisk aktivism var porös. År 2018 flyttade hon till Ukraina, vilket markerade inledningen på en sorts »utcheckning« också från dessa sammanhang. Då den fullskaliga invasionen ägde rum den 24 februari befann hon sig i sin hemstad Lviv, där hon stannat under hela invasionen. I de texter som vi sammanställt här rannsakar hon sin egen belägenhet som poet som skriver på ryska men som kapat banden med den samtida kulturen och de politiska realiteterna i landet. Och hon vänder sig till de miljöer hon fram till nyligen själv tillhörde, till det som hon kallar för den nya dissidentkulturen, med frågan om vilka strategier och uttryck som är moraliskt och mänskligt möjliga i ljuset av den ryska aggressionen mot Ukraina. – Om annat ej anges är texterna publicerade på författarens facebooksida. 

​

​

 

Lviv, den 25 februari 2022

 

 

Det här är vår son Roma. Han är åtta år gammal. Igår, klockan 06:25 på morgonen, tog han, istället för att ligga och sova i sin pyjamas, sin skolryggsäck och packade om den till en »nödryggsäck«. Sedan gick sirenerna igång. Sedan kunde han inte somna förrän mitt på dagen av skräck.

 

Nu är det fyra på natten. Och vi sover inte. Och vi hörde precis det dova mullret av flygplan ovanför huset. Jag sade åt Roma att lägga sig på golvet och lade mig bredvid honom, sedan ovanpå honom. Och han sade: »Synd att jag är så mager, det gör ont att ligga på golvet med mina benknotor … «

 

Och de sista dygnen har han upprepat gång på gång: »Ryssarna kommer att döda oss allihop här, eller hur? Vi kommer att dö allihop, eller hur? När kommer de att döda oss?« 

 

Jag vet inte vad jag ska säga. Det absurda är att hans viktigaste id-handling (liksom min) är ett ryskt utrikespass. Vi bor i Lviv sedan 2018. Jag tänker fortfarande på oss som gäster. Men jag känner att det här är vårt hem (jag har aldrig känt mig hemma så som här). Det här är den plats jag älskar mest på planeten. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

 

 

​

*  *  *

 

Lviv, den 3 mars 2022

 

 

Vi stannar i Ukraina. I vårt älskade hem. Det är vårt beslut. Vi ber er att acceptera det.

 

Tack alla ni som oroat er för oss under dessa dagar, gett oss stöd, erbjudit olika sätt att evakuera. Vi kommer att försöka upprätthålla kontakten. Jag kommer att försöka skriva om vad som försiggår här.

 

Det är som om kriget vill beröva en möjligheten att upprätthålla multipla distinktioner, men jag kommer ändå att försöka tänka genom just sådana.

 

För somliga är valet att lämna landet det enda möjliga (och de har min förståelse och mitt stöd). Andra har överhuvudtaget ingen möjlighet att lämna landet, de saknar möjligheten att träffa ett sådant val. Andra har ett val och fattar beslutet att stanna kvar och kämpa här, för att de har möjligheterna och orken (jag vet att det inte är alla som har det nu). Kriget ställer oss inför en plågsam mental karta över komplicerade beslut, nästan omöjliga att fatta, erfarenheter och tillstånd. Och de är alla OLIKA. Inget är »bättre« eller »sämre«.

 

Just nu saknar en av oss möjlighet att lämna landet (på samma sätt som vi inte kan söka oss till fronten). Att dela på oss varken vill eller kan vi – vi vill varken skiljas från varandra eller från Ukraina. Om vi däremot håller ihop kan vi:

 

– få bukt med paniken, åtminstone tills vidare, eller lära oss att leva med den, att navigera i de paniska tillstånden på ett sådant sätt att de inte gör oss handlingsförlamade; 

​

– dela smärtan och skräcken;

 

– hjälpa det ukrainska försvaret och dem som evakuerats till vår stad;

 

– förbereda oss på att göra motstånd och försvara oss här, samtidigt som vi gör allt för att vår son ska vara i så stor säkerhet som möjligt;

 

– söka efter språk och former för våra upplevelser, efter ett sätt att ge det som händer innebörd, eftersom vi betraktar också detta som en del av den nödvändiga kampen; eftersom det i längden är omöjligt att hålla sig kvar, att söka skydd eller överleva i »hatets språk« – åtminstone för mig personligen.

 

Vår son ska snart fylla nio, också han är delaktig i detta beslut. Det är hans beslut också. Imorgon inleder han sin personliga protestaktion, som riktar sig till världen, för att de, som har makt att göra det, ska stoppa Putin och hans krigshydra. Just nu ligger Roma och Janis med armarna om varandra på soffan i källaren. Janis läser högt ur Stanisław Lems Det höga slottet på ukrainska som godnattsaga. Bredvid dem tumlar katten Baruch runt och leker med nattens tomhet. Vi lever. Än så länge har vi vatten och mat. Vi har en ganska robust källare. Vi har redan vant oss vid flyglarmen. Jag grips inte längre av lika stark panik och tänker inte längre att den situation vi hamnat gör kamp och motstånd omöjliga. Alla våra tankar är nu hos dem som finns kvar i Charkiv, Kyjiv, Sumy och andra städer, som nu utsätts för de ryska truppernas brutala bombningar.

 

Trymajemos. Do peremohi. Vi håller stånd. Till segern.

​

​

​

*  *  *

 

Tal vid Oslo Internasjonale Poesifestival * 

Lviv / Oslo, den 16 november 2022 

​

​

* Hösten 2022 hade Birgit Hatlehol på Oslo Internasjonale Poesi­festival bjudit in Rymbu att delta på videolänk i ett samtal med Ida Börjel, men då förutsättningarna för en sådan dialog var alltför osäkra, både av tekniska och andra skäl, fick den istället ske i skriftlig form: med utgångspunkt i en rad frågor om möjligheten att tala och skriva nu, inför krigets realitet, skrev Rymbu denna text, som spelades in på mobilkamera och visades på festivalen. Den ursprungliga avsikten var att därefter läsa ur den diktsvit som Rymbu skrivit på sedan invasionen inleddes, men då dessa texter inte hann översättas i tid läste hon istället äldre texter, försedda med en aktualiserande kommentar. Här publicerar vi istället de nyskrivna dikterna.

​

 

I.

 

Varifrån går det att tala och skriva nu? Vart går det att rikta sig? På vilket sätt, med vilket språk? Alla frågor som handlar om locus, om plats, om varifrån ett yttrande kommer, alla frågor om dekolonisering är av yttersta vikt för den samtida litteraturen. För mig är de inte heller en »abstraktion« eller »formalitet«. I själva verket tänker jag på dem varje dag, utan att kunna besvara en enda av dem fullt ut. Det här är frågor som inte bara kan föda skrift, de kan också förstöra den eller »blockera« den fullkomligt. De kan få det att verka omöjligt att skriva och tala. Dessa frågor utgör själva kärnan i ett slags mentalt sjukdomstillstånd – de förorsakar en bokstavlig inre klyvnad, som får de semantiska banden att falla sönder, försätter innebörderna i katatoni, gör allt tal omöjligt. Inte desto mindre ska jag nu – för första gången på en lång tid – tala med er. Jag ska tala för-mig-själv. Tala på »mitt« språk. På ett språk som varken motsvarar min etnicitet eller min kulturella eller politiska identitet.

 

Jag ska tala på det språk som mina förfäder blev tvungna att välja. Mina farmödrar och mormödrar, mina farfäder och morfäder. Mina föräldrar. Min släkt består sedan generationer tillbaka av moldavier, rumäner, ukrainare, judar, romer och sibirienbor – det är alla dessa människor som gjort att detta språk blivit »mitt« för mig. Att det blivit mitt »modersmål«, som man kallar det, mitt »intima« språk. Det vill säga det språk jag kan skapa poesi på. Liksom så många andra poeter, som skriver på engelska, franska eller spanska utan att vara britter, fransmän eller spanjorer själva. Vad är »modersmålet« för något? Jag tänker mig att det är som ett slags barnpuder (talk), eller som den där salvan man smörjer spädbarn i rumpan med. Det är det språk som du blir visad omsorg på. Det är någonting omhändertagande, någonting mycket nära kroppen, och därför samtidigt någonting nästan anstötligt. De fattigas språk – mina släktingars språk – är ett slags »global anstötlighet«. Själva deras liv är anstötligt, precis som mitt liv och själva min närvaro här är. Att detta omsorgens språk nu vänts ut och in och blivit till våldets språk är en »anstötlighet« också det, bara av annan art. Och för denna »anstötlighet«, för detta samtal på »mitt främmande« språk är jag redo att ta ansvar – född malplacerad och otillständig som jag är. För mig är det ett sätt att ta ansvar för allt som redan har blivit sagt. För allt som lett fram till det som händer nu. För idag har detta språk blivit det diskursiva centrumet för de processer som nu på nytt bär fram fascismen: ett språk av fiendskap och krig. Det har blivit det språk på vilket ryska propagandister, politiker, ­militärer och helt vanliga medborgare utvecklar sina fasansfulla fanta­sier om att med ofattbara medel och under ofattbara former utplåna ukrainarna – det vill säga samma människor som jag bor granne med och som alla ingår i min stora mentala familj. För många ukrainare har detta språk blivit synonymt med våld, och för många av dem har det också – liksom för alla mina förfäder, utan undantag – pådyvlats med våld. Så sent som för hundra år sedan talade inte en enda av mina förfäder ryska. Och nu har det blivit mitt »modersmål«, mitt poetiska språk. Med just den där skyddande och otillständiga »närheten till kroppen«.

 

Men det är jag som behärskar detta språk. Det är inte det som behärskar mig. Att det är mitt »modersmål«, att det är »nära kroppen«, innebär inte underordning och total kontroll. Poesin och det poetiska tänkandet utgör i sig ett slags dekoloniseringsarbete, ett arbete för att undanröja »minorna« hos de språk som nu bär fascismen – de språk som i sig innehåller eller innehållit alltför mycket våld.

 

Det poetiska språk som jag talar är ett förvanskat språk, ett icke-normativt språk. De senaste hundra åren har mina släktingar befunnit sig i ständig förflyttning över kontinenten, ibland tvingade därtill, ibland frivilligt. Under hela denna tid har de förändrat det ryska språk de blev tvungna att tala, de har förvandlat det till ett annat, eget språk.  När detta språk väl kom till mig – genom dem – var det därför i någon mening redan »utom sig«. Detta är det fundament mitt poetiska språk vilar på: dessa otaliga »förvrängningar« som åstadkommits i språket av »främlingar«, av »de andra«, av alla dem som blev koloniserade med hjälp av detta språk. Det minns varje förskjuten innebörd, varje grammatisk och syntaktisk förvrängning, varje nytt semantiskt band. Jag vill varken vara eller känna mig som ett offer för införandet av det ryska språket. Jag både vill och kan använda detta språk, denna »oönskade modersgåva«, och jag vill visa hur det går att använda det utan att föda mera våld. Det är min resurs och min »trofé«. Det som jag gör med det är potlatch.

 

 

 

II.

 

Nu några ord om en annan dimension som jag talar ur. Jag vet att poeter från Ukraina deltar i den här festivalen. Jag tror att de kan berätta betydligt bättre än jag om vad landet går igenom just nu, om vilka processer som pågår i den ukrainska kulturen och litteraturen just nu. Jag bor inte i Ukraina sedan födseln. Det är fem år sedan jag valde att bosätta mig här, och sedan dess bor jag i Lviv. I dagsläget är det ett privilegium, jämfört med landet i övrigt, eftersom Lviv ligger långt från fronten. Även om ingenting någonsin är »långt från fronten« i detta krig. Inte desto mindre: här är raket­attackerna betydligt färre än i andra delar av landet. Trots det sover jag varje natt nere i källaren tillsammans med min nioårige son och min partner. För att vi är rädda. För att en raketattack kan inträffa i vilket ögonblick som helst, till och med här, »långt från fronten«. Och när de gör det – då är vi rädda. I denna situation träder alla frågor som rör skrivandet i bakgrunden. För till och med när det inte sker några raket­attacker i vår närhet tänker vi på alla som i denna stund befinner sig i områden som oupphörligen utsätts för raket- och granatbeskjutning. I denna situation är det inte dikter man i första hand vill läsa för världen. Man vill framföra samma bön som vi har upprepat till alla länder som velat lyssna på oss ända sedan rysslands fullskaliga invasion av Ukraina inleddes: Hjälp oss, stäng himlen över Ukraina! Vi behöver inte era liv, ibland behöver vi inte ens er verbala medkänsla. Vi behöver många fler luftvärnssystem och flygplan, så att vi ska kunna hejda de ryska raketerna som mördar civila dag som natt. Inte för att anfalla dem. För att hejda dem. Det har gått många månader. Många människor har dött. Himlen är fortfarande öppen. Landet är perforerat av raketer. Jo, ett mycket begränsat antal luftvärnssystem har levererats till Ukraina. Men de kan inte rädda alla, de är alldeles för få. Och i slutändan fortsätter hela världen, och i synnerhet ­Europa, att titta på denna »krigsskräckfilm« på sina skärmar. De träder in i den som om den var ett slags »immersiv at­traktion«. Förstående lyssnar de på dikter och sånger om detta krigs fasor, de lider med oss alla. Ja, ibland lider de rentav med sådana som inte har behov av medlidande, som till exempel den döde Pusjkin – för att man nu kommer att läsa hans dikter mindre på universitetens slaviska fakulteter …

 

Men himlen är fortfarande öppen. Den ukrainska jorden och kulturen – en väldig och missgynnad del av den europeiska kontinenten – är i denna stund på väg att förstöras. Och när stridsplanen lyfter i Belarus med sina Kinzjal-raketer, då flyger de inte bara mot Ukraina. Det är det som är poängen. I en eller annan mening flyger de mot oss alla. De flyger mot Gaia. Kinzjaler mot Gaia. Det är vad som pågår.

 

 

 

 

*  *  *

 

Ur diktsviten »spår«

(Lviv, februari–december 2022)

​

​

framme vid kvalens yttersta gräns känner du

nästa, ytterligare kval.

läkemedlen, jordfästningarna, kräkningen; de omöjliga släktingarna som fyller din inre värld på samma sätt som de fyllde den gamla ­begravningsminibussen där den långsamt kvidande kom körande genom byn. 

den bortspolade lervägen. korna där de ligger – liksom av 

sten – längs floden. flyglarmet.

 

*

 

om jag redan har dött, varför är det ingen som minns mig? frågar hon sin dotter som om det vore hennes mor.

och i drömmen står jag bredvid, liksom inpressad i väggen till vårt hus hemma i byn. här är flugor överallt. och hett. snart är det natt. mamma!

hemmet är en livmoder. och alla är glömda i den.

​

*

 

från Polen är läkemedel på väg till oss. jag vet inte

om det redan är farligt eller fortfarande

inte. vilka av de inre platserna som redan har

ockuperats, vilken mat som

fortfarande kan ligga i vårt hem

utan skuld? och din hand, när den vidrör? och är tårarna

ännu fria?

​

*

 

fotografi: två krig sover, i varandras armar, i jorden,

men levande,

i en rektangulär grop, den ser ut 

som en grav, de värmer sig

med andedräkten, bara den.

 

*

​

kommer bokstäverna att ge oss betäckning? kan den 

nygrävda texten hålla oss

levande kvar?              nej,

​

nej.

​

*

​

kon är det sorgesammaste djuret

för mig. hennes ögonlock…

»djävulen?« nej, inte en svart hund som springer över vägen.

det är natten själv, kvav, den förstörda

fabriksbyn. där – borta i själva öster –

växer det okuvliga gräset upp ur små kroppar.

där sover krig och katter, värmande sig vid varandra,

i jorden. där rullar en pojke ett gammalt däck över jorden och visar de vuxna raketen, eller rättare sagt – en skärva av den.

 

*

 

de som vill bota oss ljuger. de säger: »säg: jag förnimmer min kropp som en ström«

min kropp är betong, dess kärna är

armeringsjärn. den är omöjlig att rubba. dess ljud är 

uppstånden musik

Einstürzende Neubauten.

​

*

 

identiteten – är den ett anrop? något andra kan använda 

för att kalla dig vid namn? 

eller är den en viskning – hemlig, intim och exakt – någonstans 

djupt därinne, på tu man hand med dig?

vilket slags 

skrift kan denna viskning vara?

 

*

​

en blogg om fossiler. en läsning utmed spår och sprickor,

lager och skärvor. fascinationen inför spåret. fossilen är en urskrift. lagren av kroppar i jordens innandöme ett hemligt bibliotek

av bokvarelser.

​

*

 

det är barnet

inom mig

som säger:

 

»jag kan inte skriva. mina händer är för evigt krökta,

jag är inte som ni.«

 

eller:

 

»jag är ett djur och en suverän. alla världens gränser är mina.

jag är där, där alla det förflutnas vetskaper

ylar.«

 

*

 

språket krumbuktar och ger ifrån sig något sammanhängande.

 

världen tiger

i denna stund

tungt som ett vapen.

 

*

 

kväll. alla kyrkor står öppna. ber man

om »järnkupolen« också i dem?

 

*

 

flyglarmet

överraskade oss utomhus. plötsligt

var min son så vuxen, så liten…

​

*

 

jag kom till min älskade i källaren

hur lång tid har han

redan legat där

 

jag lyckas inte släpa upp honom

ur jorden

utan smeker honom på huvudet

 

och säger: var inte rädd, kom ut

i alla fall, allt lever

där finns så mycket värld!

 

syrenen blommar redan

grannen på gården reparerar bilen igen 

och jag och min son

har precis spelat boll ovanför ditt huvud

 

 

älskade, vakna

kom upp ur jorden

du måste hinna andas 

det är fortfarande tre timmar kvar

innan utegångsförbudet tar slut

 

*

 

nu är mitt språk verkligen inte »mitt språk« längre. 

förvridet, annekterat.

 

till somliga

säger det – med torkade

mörka munnar: »jag ska döda er här«, till andra –

»jag ska föra er ut härifrån«.

 

*

 

min son är liksom inte längre ett barn.

han vill redan döda –

liksom på skämt och liksom inte,

på lek och i verkligheten –

de ryska soldaterna.

 

av de magnetiska byggklossarna har han byggt 

ett luftvärnsbatteri.

jag ska skicka iväg dem, säger han,

jag ska sätta dem i skåpet med dubbar.

 

*

 

natten som raketerna flyger i.

natten som de levande skriker i.

fotografierna som inte talar

ens på nära håll. och till och med bröden som

bakas här i de mörka ugnarna 

gnisslar av hat.

​

*

 

… och att få sova i sin egen säng ter sig nu som ett överdåd

jag tidigare inte var medveten om.

ett överdåd – att lugnt skriva ner något, att komma på sig med någon tanke. lugnets överdåd.

överdådet att kunna utveckla tankarna. överdådet 

att kunna skriva. överdådet att kunna fixera.

 

överdådet att kunna andas …

 

 

​

*  *  *

 

Lviv, den 23 november 2022

 

 

Jag tvekade länge, undrade om det var värt att skriva det här. Men det finns situationer, där jag inte tycker mig ha rätt att lägga band på mig (inte ens om det slutar med att jag är obehärskad, orättvis, har fel).

 

Idag har ryssland genomfört ett nytt massivt raket­angrepp mot Ukraina. När kryssningsrobotarna avfyrades befann sig min son i skolan. Bokstavligen talat en timme dessförinnan hade vi blivit informerade om att skolan var minerad (på det viset har de ryska angriparna »roat sig« ända sedan början av vintern 2022: falsklarm om minerade skolor och förskolor förekommer hela tiden hos oss, också de är en del av den ryska militära aggressionen). Barnen evakuerades och fick stå ute i vinterkylan medan skolbyggnaden genomsöktes i jakt på minor, sedan fick de gå in igen. De var redan helt vettskrämda. Och då började raketerna avfyras. Lärarinnan skrev till oss att vi måste hämta barnen innan vågen av flyglarm nådde fram till Lviv. Janis och jag förstod att vi hade fem–tio minuter på oss, men skolan ligger trettio minuter bort till fots. Om vi inte skulle hinna hämta pojken innan flyglarmet gick, om vi inte skulle hinna utnyttja det här fönstret mellan det att raketerna avfyras och det att de börjar närma sig vår stad, då skulle han behöva sitta kvar i skyddsrummet i skolan hela tiden som det massiva raketangreppet pågick. Inga föräldrar släpps in medan flyglarmet pågår och inga barn släpps ut. Skyddsrummet i vår skola är mycket kallt och trångt.

 

Så vi ringde efter taxi till skolan för våra sista pengar, och när jag gick in på Telegram för att kolla hur den ungefärliga prognosen för när raketerna skulle nå fram till olika städer såg ut (de har börjat publicera sådana till och från hos oss; de räknar ut den så snart de blivit klara över raketernas banor) fick jag syn på något slags parallell verklighet. Närmare bestämt den del av verkligheten som jag tidigare tänkte på som den alternativa ryska kulturen, »motståndskulturen«.

 

Den offentliga kulturella verklighet som jag blev varse idag gav mig ett slags chock. Det är dessutom inte första gången jag ser saker som de här. Och obehagligast av allt är när de, som nu, utgår från människor och communities som en gång stod mig nära eller var mycket viktiga för mig, vars texter eller projekt jag försökte följa med i också efter det att jag flyttat till Ukraina 2018. Inombords gjorde jag alltid ett »undantag« för dessa människor, det som oroade dem oroade också mig, jag fortsatte att läsa dem, att tänka på dem … Kanske gör jag det fortfarande (annars hade jag väl inte skrivit detta) … Jag frågar mig om alltihop kanske bara är ett misstag, ett fel. Kanske kommer allt att ändra sig rätt vad det är, och bli annorlunda.

 

Samtidigt förstår jag att situationen inte är homogen, att det finns olika människor och initiativ, att det finns aktörer som handlar annorlunda (och de talar för sig själva). Det är bara det att jag råkade få syn på det här just nu, och att det inte är första gången. Det har »lagts på hög«, och nu »brast det«.

 

* 

 

Det jag talar om är inte manifestationer med zätan. Det handlar om en subtil, egendomlig okänslighet inför det som pågår, en brist på sensibilitet eller uppmärksamhet … (jag vet inte vad jag ska kalla det) hos personer och communities som är kvar och fortsätter att arbeta i ryssland, och som bekänner sig till feminismen, den dekoloniala diskursen, ett vänster- eller vänster-liberalt system av värderingar, till olika former av protestpolitik, till den alternativa, experimentella litteraturen (som i allt väsentligt utgör en »ny dissidentlitteratur«). Kort sagt till alla de saker som borde mana till och upprätthålla en bestämd känslighet och sensibilitet inför det som pågår nu. Jag vet att alla dessa personer och projekt är »mot kriget« (även om jag inte alltid förstår precis hur), men det finns saker i deras offentliga framträdanden som ibland får det att kännas som om det gör dem fullkomligt detsamma vad som pågår här, som om det viktigaste i denna situation är att bevara status quo, att inte förlora den intellektuella spänsten och produktiviteten, att måna om självbevarandet och om den egna utvecklingen, även om den utvecklingen är som att dansa på ruiner, med ruinerna i bakgrunden hela tiden. Jag ska anföra ett enda »allmänt exempel«, ett enda av otaliga olikartade uttryck för detta slags okänslighet. Vad jag ska göra av allt det här inuti mig, hur jag ska hantera det, det vet jag inte.

 

*

 

12:30–13:30. Alla ukrainska media och världsmedia som jag prenumererar på skriver om att ryssland* har inlett ett nytt brutalt massivt raketanfall mot Ukraina.

​

* Efter den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina har det blivit gängse bruk att som ett tecken på ringaktning stava angriparlandet (liksom dess ledare) med liten bokstav. 

 

13:05. O. V. tillkännager (det ska tilläggas: i tämligen återhållen ton) sitt nya projekt tillsammans med »No Kidding Press«: hon ska läsa in en ljudbok av Annie Ernaux. Det är den enda nyheten av det slaget i mitt flöde i den här stunden. Ovanför, ungefär samtidigt, resonerar O. om P. B:s texter, om sina vardagliga skriv- och läsrutiner, om att B. har skrivit ett förord till hennes roman Såret …

​

Det här kunde se ut som »småsaker«, som man bara kunde se bort ifrån och bläddra vidare … Men någonting i mig gör att jag inte kan ignorera det, jag får lust att säga till O.: »Hallå? Vad är det med dig?« Men jag kan inte förmå mig att skriva personligen. Ett slags väldig ordlös avgrund öppnar sig mellan oss i denna stund.

 

Raketerna är på väg mot Ukrainas städer, någonstans hörs redan de första explosionerna, strömmen slås ut, skadade bärs ut ur höghusen i Kyjiv, offer.

 

14:35. Den ryska gräsrotssajten för poetiska nyheter »Schron« bestämmer sig för att det här är ett lämpligt tillfälle att göra reklam för V. S:s nya föreläsning om Chodasevitj.

 

Samtidigt publicerar »Gorkij«, rysslands största oberoende boksajt, en annons för en artikel på temat »Så undviker du att bli tagen för spion i Jakutien, vad tycker de om ryssar i Nordkorea« osv. Och ett av rysslands viktigaste oberoende anarkistiska förlag, »Radikal teori och praktik«, publicerar en annons för föreläsningen »Inbördes hjälp och solidaritet i motsats till konkurrens och hierarkier« med anledning av Kropotkins 180-årsjubileum, samt en annons för en ny artikel om David Graeber, och så vidare. Som om ingenting samtidigt pågick: »en utmärkt dag för en annons« (till »en utmärkt dag« ska jag återkomma – separat – nedan).*

​

* Anonymiseringen av personnamnen i denna passage är gjord för den svenska utgåvan: dels för att det i ett svenskt sammanhang är av mindre vikt exakt vem det handlar om (poängen är på sätt och vis just den: att det kunde ha varit många andra), men också för att original­inlägget är skrivet lika mycket till som om de berörda, vilket ger detta nämnande vid namn en annan karaktär.

​

*

 

Ett annat exempel – från en konkret och välkänd institution: Under ett av de föregående massiva raketangreppen mot Ukraina, när hela världen höll andan och vi satt och tryckte oss mot väggarna i källaren, lägger rysslands viktigaste feministiska förlag, »No Kidding Press«, på fullt allvar ut följande annons på sin facebook-sida:

 

»Idag är det en utmärkt dag att annonsera vår nya bok« (varpå följer en beskrivning av boken). En utmärkt dag. När det här inlägget dyker upp i mitt flöde fungerar det som en chocker för mig. Som en etisk mikroexplosion. Hur är en människa funtad, som kan skriva någonting sådant nu, just idag? Senare, när larmet är över och jag har fått tillbaka internet, skriver jag en kommentar till inlägget: »Tycker ni verkligen att det har varit en utmärkt dag? Har ni överhuvudtaget sett vad som försiggår idag?« Som svar raderar sajtens administratörer först min kommentar, och sedan – efter ett litet tag, verkar det som – sitt eget inlägg. Jag måste kolla om jag är är blockad på förlagets sida.

 

*

 

För mig är det fullkomligt obegripligt hur detta är möjligt. En nära vän till mig (ukrainare) tvekar i ett halvår innan hen byter profilbild på facebook – är det etiskt att göra det just nu? För här håller vi sorg varenda dag nu, och i den situationen är det inte alla uttryck för självrepresentation, inte alla kulturella processer och experiment som är på sin plats eller ens kan existera synkront med den. 

 

En av mina ukrainska favoritpoeter kunde under flera månader inte förmå sig att berätta om sin nya bok, som kommit ut i Polen, för att det inte var rätt tid. Alla som jag känner personligen eller bara följer på facebook ur den samtida ukrainska konstsfären, litteraturen eller feministiska aktivismen får varje dag tvinga sig att röra sig, leva, att försöka lära sig att le på nytt, att tala om sig själva – men att tala i kontexten av detta krig, eftersom det är en omöjlighet att separera sig från det.

 

*

 

Jag förstår att det för många innebär en risk att alls vara kvar i ryssland; att de av olika, tungt vägande skäl inte kan lämna landet för att kunna tala fritt; att det finns saker som de helt enkelt är rädda att uttala offentligt, rädda för sin egen säkerhet. Det är varje människas personliga val, jag vill inte döma någon, eftersom jag sedan länge inte befinner mig där och inte längre förstår denna verklighet. Jag lever i en annan kultur, och den sista texten som hängde samman med de kulturella och politiska realiteterna i ryssland skrev jag 2020, ungefär samtidigt som jag trädde tillbaka från alla projekt i landet som jag hade varit delaktig i (jag hade mina skäl att göra det, som jag inte tänker skriva om än).

 

Men att inte tala är en sak, medan att istället tala på det här sättet och i ett sådant här ögonblick, det är något helt annat. Att tala på det här sättet i den här stunden, alltså i samma minuter och sekunder som landet som du bor i (låt vara i inre exil) genomför massiva raketanfall mot civilbefolkningen i ett annat land, där dina nuvarande eller före detta kollegor, väninnor och anhöriga bor … Under tiden och inte om så bara en dag senare eller två. Och ja – som regel pågår detta talande mot bakgrund av tigande om allt det andra.

 

Kanske handlar det inte om att vår tids mediala rymd är »pinsamt« inrättad. Utan om att sorg, smärta, ansvar och självrepresentation inte alltid kan existera synkroniserat inuti en auktoritär rymd? Jag begriper utmärkt väl att saker som de här är resultatet av ett beslut att leva vidare, att fortsätta att syssla med samma som förr, att på något sätt överleva. På det hela taget: jag dömer inte dem som fortsätter att skriva och handla inuti ryssland medan det här kriget pågår. Det här inlägget handlar om något annat. Kanske handlar det om att det alldeles oavsett är omöjligt att fortsätta som förut. Om att vi (var vi än befinner oss – om vi är berörda av detta krig rör det oss alla) måste omvärdera alla våra praktiker och strategier för självrepresentation.

 

*

 

För tänk om allt det här istället är resultatet av inre kompromisser, ett medvetet försök att isolera sig från detta krig, kanske för att slippa utsätta sig för ännu ett trauma, ännu en besvikelse … ? Tänk om de faktiskt helt enkelt inte vill veta vart och varför de ryska raketerna är på väg, inte ens genom text i medier vill försöka närma sig andras död, köld och mörker. Och därför har de sagt upp alla nyhetsmedier, och så får det vara med det, för att livet ska kunna gå vidare och för att de ska slippa se de ryska raketangreppen och deras följder. »Jovisst, kriget bara fortsätter och fortsätter, och ja, det är dåligt, och jo, det är synd om alla, men vad kan jag göra åt det?« Tänk om det är så att de inre etiska riktmärkena börjar hamna på glid i en sådan kulturell och politisk isolering? Så att man faktiskt bara vill en enda sak: att man själv och ens projekt ska bli lästa, hörda, omtyckta, uppmärksammade, att ens böcker ska bli översatta till flera europeiska språk, att varje nytt projekt ska skänka en glädje, styrka och en känsla av nödvändighet och framgång, av att allt är stabilt, att allt är som förr. En längtan efter erkännande, som plötsligt ter sig viktigare än allt annat?

 

Jag tycker att det är okej, det är som det ska. Kvinnor och feminister måste, liksom alla andra människor och communities som varit berövade rätten att tala på den här planeten, sträva efter att bli erkända, alltid. De är i sin fulla rätt att göra det till och med i de mest kritiska situationer. Frågan är bara på vilket sätt.

 

Jag känner i själva verket till många exempel på motsatsen, på människor som, oavsett om de är kvar i ryssland eller har lämnat landet, på olika sätt fortsätter att delta i diverse gemensamma oavhängiga kulturella gräsrotsprojekt, och som har lyckats med precis det här: att på ett eller annat sätt bringa sin inre etiska och politiska värld i samklang med det som pågår; som på ett eller annat vis lyckats reglera sitt »basbehov« av erkännande så att det stärker deras förmåga till stöd, empati, solidaritet, ansvarstagande, personligt motstånd mot regimen och, sist och slutligen, att erfara sorg och smärta …

 

Men här … Jag känner hur en väldig kulturell och etisk, politisk avgrund öppnar sig mellan oss för varje sådan »annons« jag får syn på. Kan det vara så att det finns någonting som jag helt enkelt inte känner av, eller inte känner till om dem / er? Kan det vara så att vi aldrig mer kommer att kunna höra varandra, se varandra, förstå varandra? Så tänker jag medan jag tar mig upp ur källaren till ytan för att hinna till affären och köpa mat medan vi fortfarande har elekticitet. Det är redan mörkt ute, det faller ett iskallt snöblandat regn. Idag är det Celans födelsedag. Jag tänker på hett örtte. På människorna som jag snart kommer att möta i affären, på hur oroliga de är. Jag är också orolig och tappar kattmaten framme i kassan. Jag tänker: Så bra att vår granne från översta våningen hann få ner sitt förstörda piano och köra iväg det imorse, innan allt det här började.

 

 

​

*  *  *

 

Lviv, den 25 november 2022

 

 

Jag skriver här eftersom mitt inlägg från igår väckte mycket känslor och diskussioner. Jag skulle vilja besvara många kommentarer som jag sett, både i diskussioner hos andra och här på min egen sida (och jag kommer absolut att göra det under de närmaste dagarna). Dagens tankar är avsedda för alla som fortfarande befinner sig i ryssland, som förbinder sig eller har förbundit sig med ryssland, som bekymrar sig för ryssland. Mer konkret: för alla dem som tagit illa vid sig av mitt inlägg, som det har väckt oro, tankar och ilska hos. För just från er har jag sett reaktioner och läst ord, som jag kommer att svara på nedan.

 

Alltså (och det som nedan anförs i citationstecken är nästan ordagranna citat ur diskussioner, som jag har fått läsa idag): mitt inlägg igår handlade inte om att alla ryska medborgare (som just nu inte har någon möjlighet att direkt påverka den ryska federationens armés handlingar eller hejda raketerna) borde »bränna sig på torgen« i sina städer, eller »såga loss sig från verkligheten« eller att antingen »gömma sig i badrummet / hallen« eller »sätta sig i källaren och släcka ljuset« – fast det faktiskt finns precis en sådan flashmob, där människor som för ögonblicket inte befinner sig i Ukraina men har band till landet, eller helt enkelt människor i andra länder som är solidariska med ukrainarna, gör precis det: när elen är utslagen i Ukraina stänger de av sin egen (ett tag) och berättar om det i sina sociala medier. Den heter »Utan er« (»vi är gärna utan ljus och värme, så länge vi är utan er – ryssland«) och är ett sätt att säga: vi är inte i Ukraina, men vi är solidariska med er, vi vet att ni är utsatta för ett nytt massivt raketanfall och att elen är utslagen. Men vi är också, precis som ni, redo att avstå från ljus och värme, om det är priset för ett liv utan ryssland på Ukrainas territorium och om det kan hejda folkmordet på ukrainare.

 

Mitt inlägg handlade inte heller om att alla ryska medborgare som inte stöder sitt lands militära aggression mot Ukraina måste avlägga ett tystnadslöfte eller sluta att försöka påverka situationen i sitt land genom sin konst. Det handlade inte om att ni borde sluta skriva dikter / måla tavlor, gå på utställningar och teaterföreställningar, fira en väninnas födelsedag eller le. Eller om att ni borde »sluta ge era barn lagad mat till middag« som ett tecken på solidaritet med de ukrainare som inte heller kan göra det (helvete, det var en särskilt cynisk kommentar). Och jag vet inte varför ni uppfattar mina ord på det sättet. Jag har ju inte sagt ett ord om allt det där.

 

Vad det handlar om är att visa om så bara något slags mikro-mikro-mikrosolidaritet: något i stil med det som kallas för en tyst minut när en katastrof har inträffat. Och varje massivt raketangrepp som ryssland nu genomför mot Ukrainas städer är just det – en katastrof. Det handlar om att i stunder som dessa så är allt annat – alla andra offentliga aktiviteter i ryssland som äger rum liksom abstraherat från kriget – smärtsamt att ta del av härifrån, omöjligt, bittert och sårande.

 

Men sluta följa oss då, säger ni, klipp banden med oss, titta inte på oss. Ok, det är det många här som redan har gjort. Men det verkar ju inte vara vad ni själva vill, och ni var ju (åtminstone i början av invasionen) de som led mest av allt av de avslitna kulturella och mänskliga banden.

 

*

 

Alla förändringar börjar med frågor. Varför varje konkret band (till exempel vänskapen mellan två konstnärer från ryssland respektive Ukraina) kollapsar. Det är inte bara »putins fel«. Det är någonting som har gått fel inuti rysslands kulturella sfär och informationsfält som sådana (jag pratar inte om de officiella propagandistiska info-sfärerna eller om dem som varit helt nedsänkta i dem). Vad? Var löper dessa mikrosprickor? Jag försöker också förstå det. Därför består hela mitt inlägg i grund och botten av frågor och funderingar, plus att jag delar med mig av min personliga erfarenhet, som handlar om hur konkreta saker upplevs här. Det är inte en anklagelse eller ett tal inför »historiens domstol«. Och ändå utlöser det hos er dessa aggressiva försvarsinstinkter, denna önskan att värja sig eller att hitta en eller annan akut skavank hos oss själva, så att ni ska kunna säga: »Bä-bä-bä, du är inte bättre själv, som ger ditt barn varm gröt i Lviv medan de bombar Charkiv!«

 

Varför är det så många av er som har »sagt upp er« från det som pågår? Det är ingen ukrainare som ber er att protestera med vapen i hand, alla har redan förstått att det är omöjligt för er just nu. Och jag tänker varken moralisera inför er, diktera vad ni ska göra eller ha åsikter om vilka handlingar / motståndstaktiker / protester / utställningar / poetiska läsningar som är möjliga i ryssland nu och vilka som inte är det. Jag befinner mig inte inuti landet, jag vet helt enkelt inte.

 

Men ända sedan början av invasionen har era vänner, anhöriga, före detta kollegor och gamla bekanta från sociala medier bett er att helt enkelt inte blunda för vad som pågår. Att åtminstone inte blunda. Och om ni har ögonen öppna – då kan det inte vara tal om några utmärkta dagar medan det pågår massiva raketanfall.

 

*

 

Många har undrat:

 

1. Om jag ger mitt barn varm gröt att äta medan de bombar Charkiv. Det gör jag. Det är min plikt. Våra krigare och krigerskor strider för att jag ska kunna göra det. Det är min plikt inte bara inför honom utan också inför dem. Att upprättahålla det framtida liv som de kämpar för. Och det tog lång tid för mig att komma fram till dessa tankar.

 

2. Betyder det att jag blundar för det som pågår i Charkiv /Mariupol / Cherson? Nej, det gör det inte. Det är hela tiden närvarande i mig, hos mig, på ett eller annat sätt. Det är principiellt omöjligt för mig att blunda helt för detta. Läs bara vittnesmålen från de ukrainska kvinnor som evakuerats ur landet – vad de fortsätter att genomlida i vetskapen om vad som pågår här i deras frånvaro. 

 

3. Tittar jag på film för att distrahera mig, till exempel från självmordstankar? Ja, det gör jag. Jag måste överleva själv. Jag måste ge pojken mat och göra så att han kan leva. Om jag kan hålla mig själv i skick kan jag också vara till nytta för mina nära, som också har det svårt, och för våra soldater (jfr. punkt 1).

 

4. Skäms jag över att jag sitter här hemma och inte befinner mig vid frontlinjen i Bachmut? Ja, det gör jag. Om jag hade varit i stånd att vara där rent fysiskt (om mitt hälso­tillstånd hade medgett det) och om jag inte hade haft ett barn vid min sida, som är helt beroende av mig, då hade jag kanske redan varit där. Men nu är jag inte det, och ja, det är ett helvete. Jag har nätt och jämnt rört på läpparna de senaste åtta månaderna, och nu lär jag mig tala på nytt, nu tillåter jag mig att säga något.

 

5. Medan det pågår raketanfall som inte berör min stad, lägger jag då upp annonser för min nya bok, som inte handlar om det här kriget, till exempel »Om féer och akrobater«, samtidigt som raketerna är på väg mot bostadshusen? Bjuder jag in till en föreläsning om hur räkornas syn är beskaffad i min text? Nej. Trots att »Féer och akrobater« är det viktigaste temat i mitt skapande och hela mitt livs viktigaste verk. Satan i helvete, nej. Jag skulle aldrig ens komma på tanken.

 

6. Studerar jag hur skildringar av räkornas seende är beskaffade i språket när jag har en chans att göra det? Skriver jag böcker som »Om féer och akrobater«? Ja, det gör jag. Men det som pågår nu har fullkomligt förbytt deras »handling«.

 

Och ja – jag vet att jag gör mycket fel, att jag har ett stort arbete kvar att göra med mig själv i detta krig.

 

​

​

*  *  *

​

Lviv, den 1 januari 2023, klockan 00:21

 

 

nu, i denna minut möter alla ukrainare, alla Ukrainas barn det nya året i källare och skyddsrum. flyglarmet har gått i hela landet, det är den andra attacken på en dag: raketer och drönare flyger. det är en medveten handling av psykologisk och fysisk terror, liksom allt som terrorstaten rf har gjort här de senaste 311 dagarna. jag vill lägga detta på minnet: klockan 00:00 satte vi oss till bords tillsammans med vår son och skålade i rosa barnchampagne, vi ville så gärna försöka skapa lite feststämning åt honom, någonstans runt 00:35 började sirenen tjuta, vi sprang ner i källaren och nu sitter vi i källaren: jag utklädd till tvättbjörn, Romanik till fladdermus, Janis i en vacker grå lång kjol, som jag gav honom i present en gång. ljus har vi än så länge.

​