Från Sandarmoch till Butja

​

Efter den 24 februari 2022 är det omöjligt att tala om Rysslands framtid utan att i samma andetag tala om det ansvar landet bär – politiskt, juridiskt och moraliskt – för aggressionen mot Ukraina. Detta ansvar har en historisk dimension, som med nödvändighet ger det en så att säga utvidgad tolkning, som också inbegriper ansvaret inför alla andra folk som antingen har varit objekt för Rysslands koloniala inflytande i det förflutna eller är det än idag.

 

För Rysslands väpnade angrepp på Ukraina är inte ett isolerat våldsutbrott, utlöst av överbefälhavaren Vladimir Putins personliga sinnesförvirring. Det är ett återfall i den imperialistiska politik som Ryssland fört mot Ukraina och andra underkuvade nationer i århundraden. Det är en politik vars systematik, varaktighet och förödande följder på sikt inte ens liberalt sinnade ryssar idag är fullt ut medvetna om.
 

Man skulle kunna säga att den är implicit inbyggd till och med i den högstående ryska kultur som vi av hävd tänker står i opposition mot statsmakten. Också denna kultur är nämligen präglad av en känsla av överlägsenhet och ett språkligt högmod, som i kombination med okunskapen om de underkuvade grannfolkens historia och kultur – en okunskap så djupt rotad att den inte ens noteras – leder till en förment »naturlig« föreställning om dessa folk som sekun­dära och obetydliga: de saknar egen historisk agens och är med naturnödvändighet bundna till Rysslands historiska öde.

 

Om man betraktar den ryska kulturens landskap från denna utsiktspunkt, ett landskap som, jag upprepar, har växt fram under århundraden, är det ytterst svårt att någonstans få syn på en öppning, en utgångspunkt eller symbol som det vore möjligt att grunda föreställningen om ansvar inför Ukraina på. Jo, den väpnade aggressionen som inleddes 2014, annekteringen av ukrainska territorier, de oräkneliga grova krigsförbrytelserna som den ryska armén begått – allt detta ropar visserligen på ansvar i sig, detta blod kan varken förlåtas eller glömmas. Men lika viktigt – inte minst för ryssarna själva – är det att slå fast kontinuiteten i denna brottsliga politik, att erkänna dess historiska dimension, dess maligna ärftlighet, som i generationer lagt den mentala grunden för de folkmordsstämningar som nu förmedlas av propagandan.

 

Dessvärre tjänar den ryska historieskrivningen, så som den förmedlas i det breda utbildningsväsendet, det rakt motsatta syftet. Här dominerar i allt väsentligt narrativet om hur den ryska staten växt genom att »fredligt införliva nya landområden«, om hur nya folk frivilligt förenat sig under dess egid. Med några sällsynta undantag (som till exempel Lev Tolstojs kortroman »Hadji-Murat«) ignorerar den ryska kulturen antingen den koloniala aspekten helt, eller också exploaterar den den okritiskt genom att lovsjunga kolonisatörernas civilisatoriska mission i de »efterblivna« regioner de kommit för att »utveckla«. Ett annat exempel, som gäller just Ukraina, är de tusentals gator runtom i Ryssland som är uppkallade efter ukrainska städer, eller de hundratals stationer, broar och andra byggnadsverk som bär ukrainska namn: samtidigt som de fungerar som tecken på enhet döljer de minnet om konflikten och insinuerar att Ukraina är beroende av Ryssland.

 

Det förmodligen enda kulturella tecknet på konflikten mellan länderna som står att finna på ryskt territorium, den enda symbol, som talar rent ut om de brott som begåtts mot Ukraina i det förgångna, finns långt uppe i norr i det europeiska Ryssland, fjärran från de flestas blickar. Här, i den karelska talldungen Sandarmoch, där mer än sex tusen personer avrättades av NKVD under 1937 och 1938, restes 2005 ett minnesmärke i form av ett kosackkors i kalksten. Det bär inskriptionen »Till Ukrainas mördade söner«.

 

Runt tvåhundra av dem som avrättades här var ukrainska kulturpersonligheter – författare, dramatiker, vetenskapsmän – som hade arresterats under trettiotalet i samband med en rad sinsemellan förbundna processer, fabricerade av de sovjetiska säkerhetstjänsterna (de mest berömda riktade sig mot »Förbundet för Ukrainas befrielse« och »Ukrainska militära organisationen«). De hade alla, med en eller annan variation, anklagats för ukrainsk nationalism, arresterats och skickats till Solovki för att avtjäna sina straff, bara för att väl där få en andra dom av en så kallad »trojka« och avrättas 1937.

 

Dessvärre är det inte görligt att inom ramen för en så kort artikel som denna räkna upp namnen på alla ukrainska kulturpersonligheter som miste livet i Sandarmoch. Bland dem fanns Mykola Zerov, poet och översättare och en av ledarna för de så kallade »neoklassikerna«, som föresatt sig att översätta världslitteraturens viktigaste verk till ukrainska, och som i Solovki översatte Aeneiden; Valerjan Pidmohylnyj, författare, upphovsman till den modernistiska romanen Staden (som kom ut i Tyskland för en tid sedan); geografen Stepan Rudnytskyj, som lade grunden för Ukrainas politiska geografi; den nydanande teaterregissören Les Kurbas; poeten och översättaren Marko Voronyj, son till författaren, regissören, politikern och en av grundarna av Centrala Rådet Mykola Voronyj, som året efter avrättades i Odesa; författaren och politikern Antin Krusjelnytskyj, före detta utbildningsminister i Ukrainska folkrepubliken (1918–1921); författaren och dramatikern Mykola Kulisj; politikern och publicisten Mychajlo Lozynskyj; ordföranden för den ukrainska sovjetrepublikens vetenskapsråd Jurij Ozerskyj; Dmytro Rovynskyj, grundaren av den ukrainska teatern »Zjovten« (»Oktober«) i Leningrad; den politiska och kyrkliga aktivisten Volodymyr Tjechivskyj; författarna Hryhorij Vakar, Vasyl Atamanjuk-Jablunenko, Mychajlo Kozoris, Ivan Dorozjnij-Minenko, Volodymyr Sjtanhej, Pavlo Fylypovytj, Myroslav Irtjan, Mychajlo Katjanjuk, Hryhorij Kotljarevskyj, Mychajlo Jalovyj, Oleksij Javorskyj, Petro Kryvenko-
Matyjenko, Oleksa Slisarenko, Valerjan Polisjtjuk, Klym ­Polisjtjuk, Hryhorij Piddubnyj-Tovmatjiv, Hryhorij Epik, Andrij Paniv, historikern Oleksandr Badan-Javorenko, ­Jevhen Tjernjak, Serhij Vikul, Borys Pylypenko, akademiledamoten Matvij Javorskyj, Serhij Hrusjevskyj, brorson till Mychajlo Hrusjevskyj, titanen inom den ukrainska historievetenskapen, som postulerat Ukrainas självständiga historiska öde och som arresterades 1931, frigavs och dog kort därpå; filosofen Petro Demtjuk, filologerna Mykola Trochymenko och Ivan Sjal. 

​

Tillsammans utgör dessa författare, folkbildare, redaktörer, grundare av litterära skolor och grupper, massmedier och förlag en hel generation som blev mördad, och som därför aldrig fick en chans att tjäna Ukraina så som den hade kunnat. Här behöver man hålla en särskild sorts räkning, och försöka uppskatta allt som inte hänt, allt som inte infriats, allt som Ukrainas framtid blivit bestulen på.

​

Det är också viktigt att förstå att det brott som begicks i Sandarmoch är sovjetiskt till formen (utomrättslig re­pression i masskala) men imperialistiskt till innehållet: här utplånade man den kulturella eliten hos ett folk man ville underkuva, de som bar och förmedlade idén om att deras kultur hade ett egenvärde och förtjänade självständighet, idén om emancipation.

​

Det är ingen slump att den ryska krigs­propagandans språkbruk idag är i allt väsentligt identiskt med det som beledsagade terrorn på trettiotalet. På Stalintiden var blotta uttrycket »ukrainsk nationalist« en brännmärkning och en dom; idag rapporterar rysk teve från Försvarsministeriets briefingar att man »utplånat ukrainska nationalister« med precis samma självförklarande språkliga skamlöshet: om de är nationalister förtjänar de döden.

 

 

Fallet Dmitrijev

 

Strängt taget var det den ödesdigra händelsekedja som inleddes med Rysslands angrepp på Ukraina 2014 som gjorde Sandarmoch allmänt känt i och utanför landet.

​

Under åren dessförinnan hade det alltid kommit en talrik ukrainsk delegation till minnesceremonin för repressionens offer den femte augusti. Men i den nya kontext som kriget utgjorde blev det ukrainska minnesmärket i San­darmoch, ja hela Sandarmochs ukrainska historia, till ett bara alltför vältaligt vittnesmål om hur systematisk och konsekvent Rysslands förföljelse av Ukraina hade varit.

​

Den person som tillsammans med sina kollegor funnit Sandarmoch och förvandlat skogspartiet till den minnesplats det är idag var Jurij Dmitrijev, GULAG-forskare och ledare för den karelska avdelningen av Memorial. I det tal han höll den femte augusti 2015, inför en församling som också innefattade företrädare för ryska myndigheter, förde han kriget i östra Ukraina på tal – ett krig som ingen ville kännas vid och som Ryssland förde i hemlighet. Han talade om dess offer, vars namn en gång skulle komma att offentliggöras på samma sätt som skett med offren i Sandarmoch, trots att deras mördare hoppades att de skulle glömmas bort för alltid.

​

Jag tror att det var detta tal som fick säkerhetsorganen att skrida till verket och inleda en operation mot Dmitrijev. När han pekade på den fasansfulla kontinuiteten i förbrytelserna mot Ukraina gick han över en röd linje. I december 2016 blev han gripen. Åtalspunkterna (framställande av barnpornografi, och senare sexuellt ofredande av minderårig) hade inte bara valts för att kunna hålla Dmitrijev fängslad under lång tid, utan också för att svärta ner hans namn och kompromettera Sandarmoch som minnesplats, för att stöta bort människor.

​

På federal nivå utnyttjades processen mot Dmitrijev av myndigheterna för att diskreditera Memorial och alla oberoende undersökningar av de sovjetiska brotten som sådana, för att kasta en skugga över Sandarmoch och andra massavrättningsplatser, för att ifrågasätta deras autenticitet, och sist men inte minst för att skrämma andra aktivister.

​

Processen mot Dmitrijev pågick i fem år. Domare kom och gick, rättegången började om, och alltsammans slutade med att den inledningsvis frikände Dmitrijev dömdes till femton års fängelse. Om man tar hans ålder och förhållandena i de ryska fängelserna i beaktande är detta att jämställa med mord.

 

​

De avrättade folkens skog

 

Det paradoxala och olyckliga är att den ryska liberalt sinnade offentligheten inte »upptäckte« Sandarmoch och dess historia förrän Jurij Dmitrijev greps och kampanjen till hans försvar inleddes.

​

Det var alltså Dmitrijev som tillsammans med sina kollegor från Sankt Petersburg-avdelningen av Memorial, Irina Flige och Veniamin Ioffe, hade hittat Sandarmoch 1997. Detta är ett av de sällsynta fall då det inte är KGB/FSB som hävt sekretessen kring ett tidigare så kallat »specialobjekt« för att förekomma forskarna, utan forskarna själva som, sekretessen till trots, har lyckats gräva fram data i arkiven och göra fynd på själva platsen.

​

Bland alla dem som avrättades i Sandarmoch står 1 111 personer fram för sig. Det rör sig om den så kallade »första Solovki-konvojen«, bestående av fångar från Solovkilägret på Solovetsköarna i Vita havet, offer för den Stora terrorn som sedan åtalats i lägret för kontrarevolutionär verksamhet.

​

Det var sökandet efter denna konvoj som ledde Dmitrijev och hans kollegor till Sandarmoch, och det var i denna konvoj huvuddelen av de avrättade ukrainska fångarna ingick – de som nu finns med på den »Sandarmochlista« som sammanställts av ukrainska historiker och journalister.

​

Denna olycksaliga Solovki-konvoj utgjorde, skulle man kunna säga, ett slags »tidsmaskin«, ett relikvarium – den omfattade personer som gripits i början och mitten av trettiotalet, det vill säga i samband med de kampanjer som föregick den Stora terrorn, brutala i sig, men mildare i jämförelse med vad som komma skulle.

​

De ukrainska författare, vetenskapsmän och konstnärer som mördades i Sandarmoch föll, om man ska generalisera, offer för den politiska vändning som ägde rum i Sovjet i slutet av tjugotalet. Det var då den så kallade korenizatsija-politiken, som hade uppmuntrat minoriteterna till nationell autonomi, började ersättas av en chauvinistisk och imperialistisk politik, som efterhand kriminaliserade alla former av nationella strävanden. Denna vändning sammanföll med å ena sidan kollektiviseringen och å den andra operationerna mot de före detta tsaristiska eliter som efter revolutionen trätt i sovjetisk tjänst (till exempel »Operation Vår« 1930–31, som i första hand riktade sig mot Röda armé-officerare som tidigare tjänstgjort i den tsararmén).

​

Den ukrainska litteraturvetaren Jurij Lavrijenko före­slog redan i mitten av nittonhundratalet termen »Den arkebuserade renässansen« som benämning på alla de skapande ukrainare som avrättats på olika platser, sänts i läger eller bara tystnat under repressionens tryck.

​

Men Ukraina och ukrainarna var på intet vis den enda nationen i SSSR som drabbades på detta sätt. I praktiken har varje sovjetiserat folk, stort som litet, genomlevt sin egen »arkebuserade renässans«, men i det ryska kollektiva minnet har dessa övergrepp som regel inte betraktats som en särskild typ av brott, brott som haft tydliga drag av folkmord, och som begicks mot vad som ofta ännu inte var fullt utvecklade nationella kulturer och språk, mot dessa nationaliteters framtid i form av deras konstnärer och intellektuella. Och här är det viktigt att förstå och erkänna att ansvaret faller på det moderna Rysslands kultur, på det ryska språket, eftersom det de facto är de som har gagnats av dessa förbrytelser. Det är de som varit verktygen för russificeringen och det koloniala våldet, som trängt undan de andra språken och kulturerna och berövat dem deras röst; och det är något som var och en som skriver och talar på ryska idag måste hålla i åtanke. 

​

Belarusier och ukrainare, tatarer och udmurter, karelare… När man tittar närmare på de »tidiga« repressionerna, de som äger rum i slutet av tjugo- och början av trettiotalet, kommer man i varje folks historia att finna en våg av massgripanden, följt av en större rättegång, som initierats av den dåvarande säkerhetstjänsten OGPU enligt en och samma mall. De riktar sig alla mot olika icke-existerande Centrum eller Organisationer, i vilka den nationella intelligentian anklagas för att ha förenat sig i kontrarevolutionära syften och på den »borgerliga nationalismens« grund. De eliter som förintas i dessa processer är inte de gamla, förrevolutionära eliterna, utan i allt väsentligt nya, sovjetiska. Det är eliter som trott på de tidiga bolsjevikernas löften att överge den imperialistiska chauvinismen, och som på olika sätt arbetat för sina respektive nationella kulturer. De har gjort etnografiska studier, sammanställt ordböcker och läroböcker, reformerat språken, skrivit poesi, prosa och dramatik och grundat mass­medier på de nationella språken – allt för att ta igen det som försummats, det som inte skapats under föregående tider.

​

Om man läser listan över den »första Solovki-konvojen« kommer man, utöver ukrainarna, vars blotta antal är slående, även att finna andra namn från trettiotalet, namn på kulturpersonligheter från Tatarstan och Basjkirien, som gripits i samband med processen mot Mirsaid Sultan-Galijev och hans så kallade »tatariska borgerligt-nationalistiska opposition och kontrarevolutionära organisation«; belarusier som skickats till Solovki i samband med processerna mot »Belarusiska bonde- och arbetarförbundet« och »Belarusiska nationella centret«; finnar från den nordvästra Ryssland som arresterats i samband med processen mot »Den finska generalstaben«, udmurter och komi som fallit offer för processen mot »Förbundet för befriandet av de finska folken«, förkortat »SOFIN«. Deras namn och biografier är en bitter påminnelse om att massmordet på ukrainska kulturpersonligheter i Sandarmoch inte var ett undantag, inte ett isolerat våldsutbrott, utan en direkt följd av en planmässig politik från den sovjetiska ledningens sida, en politik som syftade till att kväsa den nationella utvecklingen och självmedvetenheten hos de underkuvade folken, och som ledde till ett stort antal mål, som alla följde samma mall och som alla slutade i nya brottsplatser.

​

Den som särskiljer Sandarmoch är att denna minnesplats redan från första början antagit en helt egen form – tack vare Jurij Dmitrijev och hans kollegor. I Sandarmoch finns det inte något centralt minnesmärke, som till exempel en mur där alla de dödades namn ristats in. Sandarmoch utvecklades medvetet som en minnesskog, en skog av enskilda namn på enskilda minnesplaketter, av enskilda nationella minnes­märken, resta av enskilda länder och landsmän. Här ligger representanter för runt femtio nationaliteter, och under årens lopp har runt 450 minnesmärken och minnestecken rests – bland dem kosackkorset med inskriptionen »Till Ukrainas mördade söner«.

​

Man kan säga att det nationella spektrumet i Sandarmoch är uppspjälkat, vilket gör det möjligt att se det som på andra platser förblir dolt: nämligen att de sovjetiska brotten inte bara hade en klassdimension, utan också en kolonial och nationell dimension; att de var ett direkt arv från det Ryska imperiets chauvinistiska politik. 

 

 

En symbol för kolonialt våld

 

Sandarmoch ligger i nordvästra Ryssland, utanför staden Medvezjegorsk i republiken Karelen. Till den ukrainska gränsen är det mer än 1200 kilometer, ungefär lika långt som det är till Sofia eller Neapel från Berlin, där jag skriver detta. Trots att denna plats i århundraden befunnit sig i den ­ryska intressesfären är det en införlivad, koloniserad plats, som Ryssland och Sverige länge tvistade om. Under inbördeskriget ägde här ett stort karelskt-finskt uppror rum, som krossades av Röda armén. Således ligger Sandarmoch på ett territorium vars karelska ursprungsbefolkning själv är koloniserad och därför knappast delade de politiska mål som repressionen hade på unionell nivå (också de hade drabbats hårt av kollektiviseringen).

​

Man kan säga att Sandarmoch som topos är resultatet av att en främmande stat har valt att göra den till skådeplats för ett massmord. Skogen har berövats sin historiska oskuld och påtvingats förbannelsen att vara en avrättningsplats. Här uppe i norr uttrycker denna främmande stat sin vilja i form av läger, i form av den »inre koloniseringens« kolossala projekt (uttrycket är den ryske kulturhistorikern och litteraturvetaren Aleksandr Etkinds). Därför hör de nationella minnesmärkena i Sandarmoch i viss mening inte hemma på denna plats. För platsen är vald på slump, och bödlarna hade kunnat välja vilket annat skogsparti som helst för sina dåd – tajgan är stor. I den meningen är de nationella minnesmärkena i Sandarmoch att betrakta som kenotafer, trots att de står där de mördade vilar. 

​

För det är inte den lokala tajgaskogen som lidit dessa förluster. Det är helt andra trakter som lämnades föräldralösa och utblottade när dessa ukrainska konstnärer, tatariska författare och udmurtiska etnografer mördades här – nämligen deras olika hemtrakter. Det är där, i de avlägsna städerna, som deras minnesmärken borde ha stått: texterna, statyerna, inbegripna i omedelbar dialog med dem som berövats sitt arv, vars kultur stympats; med de levande, med ättlingarna.

​

De nationella minnesmärkena i Sandarmoch är ett slags karta, en kompakt modell, ett minnesuniversum kom­primerat till en enda punkt, som det en dag kommer att bli nödvändigt att veckla ut igen – stor som hela landet. För Ryssland, i första hand det ryskspråkiga Ryssland, är än idag inte fullt medvetet om i hur hög grad det imperialistiska medvetandet definierar dess politiska struktur, i hur hög grad det institutionaliserade koloniala våldet utgör en ignorerad realitet. Det brottsliga kriget mot Ukraina, vägran att erkänna Ukrainas historiska och kulturella agens är det mest tydligaste beviset härpå.

​

Krigen mot Tjetjenien 1994 och 1999, kriget mot Georgien 2008, kriget mot Ukraina som pågår sedan 2014 är tydliga vittnesbörd om Rysslands aggressiva, revanschistiska politik. Men också oppositionellt sinnade ryssar har en tendens att snarare betrakta dem som isolerade episoder än som sammanlänkade delar av en och samma process: först riktar sig förtrycket mot alla former av nationell autonomi inom federationens gränser, sedan exporteras samma repressiva praktiker till grannländerna – från försöken att på mjuk väg »absorbera« och »radera« Belarus som nationellt subjekt till det pågående försöket att utplåna Ukraina genom folkmord.

​

Många samhällsengagerade ryssar är förstås mycket väl medvetna om att kriget är ett brott. Det som däremot  tilldrar sig långt mindre uppmärksamhet och väcker långt färre frågor är den politik och institutionella praxis som undertrycker de inhemska nationella minoriteterna, eller den kulturella vardagsdiskrimineringen som ger relationerna en chauvinistisk överton, som bärarna av den moderna ryskspråkiga kulturen ofta själva inte är medvetna om.

​

Nu strider soldater från Rysslands olika nationella republiker i Ukraina, och militärexperter har påpekat att deras deltagande och förluster är oproportionerligt stora. Rys­sland utnyttjar cyniskt de koloniserade nationerna – tatarer, burjater, kalmucker, tjetjener och många andra – på samma sätt som imperierna i det förgångna utnyttjade de underkuvade folken i sina härer (de franska zuaverna eller de brittiska gurkhasoldaterna).

​

Skillnaden är den att soldaterna från Rysslands nationella republiker, enligt den officiella propagandan, strider för Ukrainas ryskspråkiga befolkning, som enligt samma propaganda förföljs och berövas sina språkliga rättigheter.

Detta är ett klassiskt exempel på det som brukar kallas för Accusation in a Mirror. För i själva verket är det de nationella republikerna i Ryska federationen som förlorat rättigheter på senare år. År 2018 antogs genom Vladimir Putins försorg en ny språklag, som i praktiken gjorde studiet av de nationella språken i skolorna i berörda regioner frivilligt, efter att tidigare ha varit obligatoriskt. Det är uppenbart att en sådan lag utlöser en språklig migration bort från de lokala språken, mot det för hela staten gemensamma, och på ett allvarligt sätt inskränker den kulturella autonomin.

​

Men frågan om undervisning i de nationella språken fördes aldrig upp på oppositionens dagordning, eftersom de nationella minoriteternas problem, dessvärre, inte finns med på den som sådana.

​

Dagens situation påminner i själva verket inte så lite om den i trettiotalets Sovjetunion – en period av imperialistisk reaktion efter tjugotalets nationella »renässanser«. Vad San­darmoch åstadkommer är i den meningen inte bara att bevara minnet – platsen utgör en karta över konflikter som fortfarande ligger och pyr. De kulturaktivister som arkebuserades här ställde frågor om nationellt själv­medvetande, autonomi, historia, språkliga och politiska rättigheter, frågor som i dagens Ryssland betraktas som »extremistiska«, som från statens ståndpunkt utgör en fara, eftersom de ifrågasätter själva det maktsystem som vilar på absolut dominans av ett Centrum – skattemässigt, kulturellt, politiskt, språkligt.

​

Och nu skördar dessa konflikter, som länge sopats under mattan, nya offer. En av dessa historier drar en rak linje mellan nutid och dåtid, mellan dagens motstånd mot språklig unifikation och det avlägsna karelska Sandarmoch som symbol för det sovjetiska koloniala våldet.

 

​

Fallet Razin

 

Tidigt på morgonen den 10 september 2019, i Izjevsk, huvudstad i republiken Udmurtien, var ledamöterna av Statsrådet – det lokala parlamentet – på väg till sammanträde.

​

De möttes av en ensam demonstrant med två plakat. På det ena stod det: »Har jag något Fosterland?« På det andra: »Om mitt språk försvinner imorgon är jag beredd att dö idag.« Det var den 79-årige Albert Razin, vetenskapsman, pedagog och aktivist ur den udmurtiska nationella rörelsen. Han demonstrerade i protest mot att det udmurtiska språket hade förlorat sin status som obligatoriskt skolämne; med andra ord mot försöken att beröva Udmurtien dess språk, mot den pågående russificeringen av hans hemland.

​

Ledamöterna kände Razin och hälsade lugnt på honom. Det var bara han själv som visste att han verkligen var »beredd att dö idag«. Tillsammans med sina medhjälpare delade han ut flygblad till parlamentsledamöterna, där han kallade den rådande nationella politiken för en fortsättning på »den stalinistiska politiken att russificera« udmurterna.

​

När han delat ut flygbladen gav Razin en kort intervju.

 

»Udmurterna är på väg att försvinna som etnos«, säger han på inspelningarna, »och det kan jag inte stillatigande bevittna. Jag vill att alla folk ska få leva för evigt, att alla språk ska få vara stora, att de ska kultiveras och leva och inte dö. Men om jag inte höjer min röst kommer ledamöterna inte att vidta de mått och steg som behövs för att rädda det udmurtiska språket och den udmurtiska kulturen. Och då kommer dess etnos följaktligen att dö bort av sig självt. Nu behövs kraftfulla åtgärder.«

​

Efter intervjun åkte Razin hem, klädde om och gjorde sig redo att tända eld på sig själv. Åter på torget framför parlamentet gjorde han detta. Någon försökte kväva lågorna, men förgäves. Razin avled på sjukhus några timmar senare med nära hundraprocentiga brännskador.

​

I KGB:s interna instruktioner finns en rekommendation att förklara personer som bränt sig själva till döds i politisk protest sinnessjuka och otillräkneliga. Så skedde till exempel med den litauiske studenten Roman Kalanta, som brände sig den 14 maj 1972 i centrala Kaunas i protest mot ockupa­tionen och russificeringen av hans hemland. Hans sista med­delande löd: »Systemet bär hela skulden till min död.« Det posthuma expertutlåtandet slog fast att han var psykiskt sjuk.

​

Någonting liknande försökte myndigheterna att få till också i Udmurtien. Med hjälp av blogginlägg och poster på sociala medier försökte de kompromettera Razin och hans medhjälpare och framställa hans protest som en galnings handling. Dessutom lät de förstå att en främmande makt hade »styrt« Razin. Republikens förundersökningskommitté väckte åtal enligt den paragraf som gör det straffbart att driva någon till självmord, trots att Razins appeller med all önskvärd tydlighet visade att det var den ryska staten som drivit honom till hans självmord.

​

De udmurtiska aktivisterna, däremot, talade i sina kondoleanser om Razin som ett offer för den ryska statens koloniala politik, och när de skulle sätta in Razin, hans liv, hans nationella mission och hans tragiska död i en historisk kontext jämförde de honom med en annan udmurt, vars öde genljöd likt ett eko i Albert Razins.

​

Denna person var Kuzebaj Gerd. 

​

Gerd var en udmurtisk författare, poet och etnograf. Han föddes 1898 och deltog efter 1917 aktivt i det udmurtiska nationsbygget under sovjetisk flagg. Han är en en förgrundsgestalt i skapandet av dagens udmurtiska språk och kultur. Han skrev dikter, epos och pjäser på udmurtiska, gav ut böcker och författade läroböcker för skolan, han var ordförande i den Udmurtiska författarassociationen och grundade sällskapet för studier i udmurtisk kultur, »Boljak«.

​

Just detta sällskap, som hade stängts efter påtryckningar redan 1928, tillhandahöll en »matris« för processen mot SOFIN när denna fabricerades av OGPU i Nizjnij Novgorod. OGPU utsåg Gerd till en av »ledarna« för det icke-existerande »förbundet«, och under processen arresterades inalles 28 personer, bland dem framstående vetenskapsmän och författare från komi-folket, erza-mordvinerna och udmurterna. De åtalades för »subversiv, kontrarevolutionär, nationalistisk, terroristisk, antisovjetisk verksamhet, syftande till att bryta lös de finskugriska republikernas territorium från Sovjetunionen och bilda borgerligt-demokratiska stater under Finlands beskydd«.

​

En av de historiker som ägnat SOFIN ett inträngande studium, Konstantin Kulikov, skrev på nittiotalet:

​

»De finskugriska folken i Ryssland brukar inte nämnas bland repressionens offer. Men i realiteten utsattes de för mycket hårda repressioner. Anklagelserna om nationalism eller grundande av antisovjetiska organisationer under beskydd av Finland – ett land som officiellt förklarats som fiende – riktades inte bara mot enskilda personer eller ens mot grupper av personer. De riktade sig mot folket som helhet, ur vars led säkerhetstjänsten först slet ut och avrättade ledarna, därefter företrädare för intelligentian, den nationella eliten, medan återstoden av folket hölls i oavbruten skräck genom preventiva avrättningar och gripanden. Resultatet blev att människor själva fällde domen över sin etniska identitet: i syfte att skydda sig själva gjorde de vad de kunde för att smälta in eller frivilligt assimileras.« 

​

År 1932 blev Gerd gripen, dömd och sänd till Solovki. Under tiden fortsatte kampen mot »gerdismen« hemma i Udmurtien: hans verk rensades ut från biblioteken, hans manus söktes upp. År 1937 fanns Gerd med i den konvoj som fördes från Solovki till Sandarmoch för att avrättas.

​

Det finns en märklig närhet eller likhet mellan Jurij Dmitrijev och Albert Razin som gestalter och människotyper. Den förre fann den plats där Kuzebaj Gerd hade mördats, medan den senare i sin vetenskapliga gärning förde Gerds verk vidare och offrade sig själv för att det udmurtiska språket skulle få leva.

​

Razin brände sig till döds; Dmitrijev avtjänar en femtonårig fängelsedom för en falsk och vidrig anklagelse. Deras öden vittnar om att Sandarmochs sår vägrar att läka med tiden; att de brott som ryska myndigheterna nu begår är en direkt fortsättning på de brott som begåtts i det förgångna, men som har förblivit förtigna och ostraffade.

 

 

Fruktan för den nationella frågan

 

År 1931, då processen mot SOFIN fortfarande bara befann sig på planeringsstadiet hos OGPU, publicerade tidskriften Sovjetisk etnografi en artikel av estniskan Marta Palvarde, anställd vid vid Etnografiska muséet i Lenin­grad. I denna anklagade hon de finska vetenskapsmännen för att ställa sin »borgerliga etnografi« i »den finländska fascismens tjänst« i ett försök att vetenskapligt underbygga »de finsk-ugriska folkens enhet« och, i förlängningen, göra det möjligt för Finland att annektera dessa. Konstantin Kulikov betraktar artikeln som ett uppenbart beställningsarbete: den slog an den ideologiska diskurs som processen mot SOFIN senare skulle byggas på. Det ligger en fruktansvärd ödets ironi i att Palvarde själv blev gripen och sänd till Solovki 1936. Hösten 1937 inkluderades hon i den första Solovki-konvojen och arkebuserades i Sandarmoch – tillsammans med dem som sex år tidigare indirekt fallit offer för hennes artikel.

​

Palvardes öde är talande också för det ideologiska axiom som idag ligger till grund för den ryska propagandan mot Ukraina. Enligt denna logik är varje nationell rörelse som strävar efter att emancipera sig från Moskva, från Ryssland, per definiton skyldig till fascism eller nazism, och att det är från dem den hämtar sin styrka och sitt tankegods.

​

»Fascismen svarta sperma har spillts över Kiev, alla ryska städers moder«, skrev den rabiate Ukrainahataren Aleksandr Prochanov, en av ideologerna bakom den så kallade »ryska världen«, i maj 2014. Målet för Rysslands krig mot Ukraina sägs vara »avnazifiering« och ukrainarna anklagas för »nazism«. Minnesmärkena i Sandarmoch vittnar om att det inte på något sätt är någon ny uppfinning av propagandan.

​

Benägenheten att uppfatta varje hävdande av särart, varje strävan efter nationell autonomi som ett hot mot den Ryska federationens med våld sammanfogade helhet löper som en röd tråd genom ryssarnas historiska medvetande och politiska kultur. Denna benägenhet har inte medvetandegjorts och erkänts i den utsträckning som hade behövts – just därför är den statliga propagandan så framgångsrik.

​

I början av nittiotalet hade Ryssland, ryssarna, de ryskspråkiga, en chans att ta itu med sin egen tve­tydiga situation. Den auktoritära Sovjetstaten hade berövat dem deras friheter, på så vis var de själva offer för imperieprojektet. Samtidigt hade de varit en aggressor, som fört med sig ofrihet åt andra folk både innanför och utanför landets gränser. Men vad de ryska intellektuella fruktade mest av allt var en röd revansch – kommunismens återkomst. Därför förbisåg de det andra hotet – nämligen den imperialistiska revansch vi ser idag.

​

Och idag, när ryska trupper öppet invaderat Ukraina, när namnen på ukrainska städer och byar blir synonymer för nya förbrytelser, kommer Rysslands intellektuella inte bara att bli tvungna att fördöma den gränslösa ondska som Ukraina och ukrainarna nu utsätts för, utan också att äntligen skärskåda denna ondskas genealogi. För den är varken irrationell eller orsakslös, den är den »mörka sidan« av Rysslands samhälleliga och politiska liv.

​

Det är dags att äntligen erkänna att de brott som nu begås mot Ukraina står i direkt förbindelse med förbrytelserna i det förflutna: »avkulakiseringen« av de ukrainska bönderna och Holodomor, utplånandet av de ukrainska kulturella eliterna, bland annat i Sandarmoch, kväsandet av först det ukrainska väpnade motståndet och sedan den ukrainska dissidentrörelsen.

Att erkänna att jämte offren från Irpen, Butja och Mariupol väntar också andra tiders offer på att rättvisa ska skipas – alla de som berövats sin kultur, sitt språk, sina liv i namn av den ryska statens integritet.

 

 

Sönderfallets insegel

 

Sovjetunionen hade varken kunnat återfödas i Kyjiv eller Chișinău eller Tbilisi, utan bara i Moskva.

​

För det är bara i Ryssland, med dess sekelgamla imperia­listiska arv, som denna djupt rotade, existentiella skräck för sönderfallet, för separationen, lever. Och i alla sina inkarnationer är den ryska staten inget annat än en stelnad och till bastioner och fängelsemurar förvandlad emanation av denna skräck.

​

Därför kommer det ryska konservativa medvetandet aldrig att kunna uppfatta ett oberoende Ukraina som neutralt, hur många neutralitetspakter som än skrivs under. För dem som delar detta tänkesätt kommer landet alltid att vara en källa till hot och någonting man suktar efter – själva dess existens är ett bevis på att det är möjligt att leva utan Ryssland, utanför Ryssland. Och på att det inte är någon katastrof, som Vladimir Putin anser, utan fullkomligt normalt.

​

Skräcken för sönderfallet. I denna skräck ligger den ryska statsidéns mörka genius, dess inspiration. Liksom även dess historiska skickelse, dess fatum. Det är en fråga om det dåliga samvetets skräck, som springer ur att man någonstans vet med sig att allt detta land har erövrats med orätt. Det är skräcken för karman. Denna skräck föder sedan nya brott – allt för att slippa erkänna de gamla, för att slippa omvärdera den egna historien, kulturen, identiteten, för att slippa formulera sitt ansvar inför de folk man uppslukat och införlivat.

​

Otaliga offer har under 1900-talet krävts för denna skräck: deportationer av hela folk, förvisningar, utrensningar, kväsandet av nationella motståndsrörelser, russificering … Perioder av upplösning, som under inbördeskriget eller perestrojkan, har avlösts av perioder av revanschism, som efter 1945 och 2014. Men Ukrainas tappra motstånd 2022 visar att revanschismens tid är förbi. Det är omöjligt att vrida klockan tillbaka. Det enda som återstår nu är att ockupera eller utplåna sin motståndare.

​

Och de ukrainska gravarna i Sandarmoch, ja, själva Sandarmoch som plats för det långa historiska minnet, skulle kunna bli en utgångspunkt för en vändning i det samhälleliga medvetandet: från förakt och förnekelse till det svåra erkännandet av historiskt ansvar. Ett ansvar för själva karaktären och strukturen hos den ryska staten och samhället, som gjort detta krig mot Ukraina möjligt – och alla andra militaristiska, politiska, kulturella återfall i kolonialt våld.

 

 

PS

 

Språket är makt.

​

Språket är en hemlighet.

​

KGB-enheten som ansvarade för Dubravlag, ett sovjetiskt specialläger för politiska fångar, spelade på sextio- och sjuttiotalen i hemlighet in alla samtal som fördes i besöksrummen.

​

Alla samtal på ryska lades omedelbart till fångens akt och användes mot honom.

​

Men samtal på andra språk, till exempel på ukrainska, litauiska eller estniska, fick skickas på rullband med specialkurir till de olika republikernas lokala KGB för att dechiffreras.

​

Och det som skedde mellan de två personerna i rummet förblev därför – i några veckor – en hemlighet.

​

Där inga andra försvar och inga andra platser att gömma sig fanns tjänade språket som ett sista försvar, ett alkovdraperi att dra för. 

​

Språket blev en metafor för mörkret som omger kärleks­natten, ett omedelbart uttryck för intimitet. I språket levde ännu friheten, låt vara lika kort som en fjärils liv på jorden.

​

Språket är en möjlighet att läsa den andre; språket är en möjlighet att inte bli läst av andra.

​

I sin famösa dikt »Vid Ukrainas självständighet« upp­träder Joseph Brodsky inte som en poet, utan som en språkets suzerän, som fått veta att en provins lösgjort sig från honom: han känner sig personligt sårad, hans personliga makt har lidit skada.

​

Därför är det för oss, som skriver och talar på ryska idag, av yttersta vikt att de ukrainska gravarna i Sandarmoch börjar tala. Först då kommer vi att kunna se morden på alla dessa ukrainska författare och intellektuella, denna fruktansvärda stöld av det ukrainska språkets framtid, som en del av de tragiska övergrepp som Ryssland sedan länge begår mot Ukraina. Som en del av och som en försvårande omständighet i dagens skuld. Och som en uppfordran om att ta vårt ansvar.