Alisa Ganijeva

​

Var hör jag hemma?

​

​

​

​

​

Var hör jag hemma? Jag kommer från Dagestan, en bergig del av Kaukasus, tätt befolkad av dussintals etniska minoriteter, var och en bestående av ett antal olika folkgrupper, som i sin tur är uppdelade i ett antal ätter eller klaner. Här har klantillhörigheten varit avgörande för hur man definierat sig själv, för ens äktenskapsutsikter och så vidare. Än idag kan mina äldre släktingar skryta om den egna klanens överlägsenhet, trots att namnen på de olika klanerna i praktiken fallit i glömska och det inte längre är någon som bryr sig om dem.

​

På 1930-talet antog min farfar, liksom många andra dagestanier, ett nytt efternamn enligt rysk mall. Passtjänstemännen klippte bort den första halvan av efternamnet, som angav hans fars namn (Abdul-Gani), och klistrade dit en rysk ändelse. Så blev han »Ganijev«. De sprättade också upp hans förnamn (Hadzji-Musa) och förvandlade den andra halvan till ett ryskt fadersnamn – »Musajevitj«, som om hans far skulle ha hetat Musa.

​

Att man hörde till en viss bergsby spelade också stor roll. Det kunde berätta nästan allt om en människa: både vad hon förmodligen hade för yrke och vad hon hade för sig annars, ja, till och vad hon hade för karaktär. Själv har jag aldrig haft någon hemby: somliga av mina förfäders nästen brändes ner av den tsaristiska ryska armén för myteri (och förfäderna själva fängslades och sändes till Sibirien); andra byar dog ut av sig själva och deras invånare blev antingen tvångsförflyttade eller bytte frivilligt ut de höga topparna mot de urbana bekvämligheterna nere på slättlandet.

​

Dessutom var nittonhundratalet skoningslöst mot män­niskorna i Sovjetunionen. De var tvungna att sudda ut sina minnen och glömma sina familjerötter om de inte var förenliga med den förhärskande ideologin. Min morfarsfar dog i ett sibiriskt koncentrationsläger; min mormorsfar avkulakiserades, blev satt i arbetsläger och överlevde av ren tur. Morfar försökte glömma sin bakgrund som »folkfiende« och kämpade för att bli accepterad som hederlig kommunist, men slutade likväl, av helt andra skäl, i ett sovjetiskt fängelse – ett offer för det politiska systemets godtycke.

​

Mina förfäder måste ha varit hårdföra krigare. Det pågick ständiga fejder mellan bergsborna. Invasionerna utifrån följde den ena på den andra: den mongolske erövraren Timur Lenk, sedan den persiske härskaren Nadir Shah (som led sitt slutgiltiga nederlag nära min mors hemby; ett folk­epos beskriver min mormors farfar som en fruktad krigare, brutal i närstrider).

​

Min mors klan var relativt öppen gentemot flyktingar och rymlingar från andra regioner och folk. I mina ådror flyter således blodet av åtskilliga lokala småfurstar från andra regioner i Kaukasus, av en krimtatarisk khan som tvingades avstå tronen åt sin bror och fly undan sina tilltänkta mördare, samt av några judar som sökte asyl i Kaukasus sedan de fördrivits från det iranska höglandet. 

​

Min fars ätt levde däremot isolerat i sekler i sina stenfickor, utan att beblanda sig med andra; det är förklaringen till att hälften av dem bevarat sitt blonda hår och sina blå ögon.

​

Jag minns hur jag var ute och gick i bergen tillsammans med min farmor en kort tid före hennes död. Hon var en mycket egendomlig kvinna. Hon släppte ingen inpå livet, och var ytterst kylig gentemot sina avkomlingar, men hon hyste ett lidelsefullt intresse för svunna traditioner och för den egendom som hennes klan förlorat. Hon pekade ut åkerlapparna som en gång hade tillhört hennes mor, innan de nationaliserades av Sovjetstaten.

​

Hon berättade också om sitt första äktenskap, som jag aldrig hade hört talas om tidigare. Det varade i sex dagar, efter vilka hennes man (tillika hennes kusin) gav sig av för att valla en hjord statsägda hästar. Min farmor hyste en så häftig avsmak mot den äktenskapliga intimiteten att hon omedelbart kom springande tillbaka till sin mors hus och knackade på dörren, men hennes familj släppte inte in henne, utan sade åt henne att gå tillbaka dit där hon hörde hemma – vid sin mans sida. Situationen slutade med att hon fick ett psykiskt sammanbrott inför äldsterådet när detta försökte tala henne tillrätta att vara en god hustru. Hon snappade åt sig en tamburin och bröt gråtande ut i en klagosång, i vilken hon förbannade sitt sorgliga öde och sin föräldralöshet. Det gjorde ett sådant intryck på åldermännen att de lät sig bevekas och av medkänsla löste henne från hennes äktenskapliga bojor. Vad föräldralösheten beträffar hade hennes far dödats av sin egen kusin när hon bara var ett spädbarn, ett år gammal. I samband med en viktig tilldragelse hade de två råkat i gräl om vem som var den bäste Koranläsaren, och grälet slutade i tragedi.

​

Jag har svårt att känna att jag på något sätt tillhör dessa förlorade stamvärderingar och de rigida lokala sedvänjor som präglade bergssamhällena. De är alla döda. Men tillhör jag mitt nuvarande hemland, Ryssland? Inte helt och fullt. När jag flyttade till Moskva för att studera blev jag behandlad som en illegal invandrare, trots att alla mina papper var i ordning. Dagestan tillhör Ryssland, och dagestanier är ryska medborgare; ändå betraktas de som utbölingar och potentiella terrorister. Jag blev stoppad och intagen på förhör nästan varje dag av milisen i Moskvas tunnelbana.

​

En gång när jag hamnade i gräl med en av mina klasskamrater i Moskva kallade han mig plötsligt för »tjetjen«, som om det vore en grov förbannelse. De andra närvarande stirrade skräckslaget på mig. I själva verket är jag inte tjetjen. Till härkomsten är jag avar, men de flesta ryssar har ingen aning om att det finns något sådant som avarer. Det finns alldeles för många små urbefolkningar i Kaukasus för att det ska gå att hålla reda på dem alla. Och tillhör jag verkligen avarerna? Jag talar ryska bättre än mitt hotade modersmål, jag heter Alisa efter Lewis Carrolls Alice, och jag har valt att inte leva som muslim, trots att min hemregion just nu är utsatt för en intensiv islamisering.

​

Vad jag i själva verket gör är att förneka mina identiteter den ena efter den andra. Jag har kommit fram till att all tillhörighet är söndrande. Den tvingar dig att hävda din egen grupp på bekostnad av andra, medan jag försöker göra det rakt motsatta – att överskrida gränser. Då och då försöker jag tänka mig hur det vore om jag hade en annan, främmande bakgrund. För sånär som på vissa grundläggande medborgerliga och moraliska principer finns det ingenting som hindrar mig från att kliva i någon annans skor, att pröva en annan nationalitet, ett annat språk, ett annat kön. Jag älskar att vara kosmopolitisk. Det skapar social empati, ger litterär inspiration och får en att känna sig rik, som om man tillhörde hela mänskligheten …

​

Men hur det känns är en sak, hur det (förmodligen) ser ut utifrån är en annan. I själva verket är jag, i egenskap av författare, verksam på gränsen mellan två mycket olika kulturer, tvungen att brottas med starka yttre förväntningar; hela tiden pådyvlas jag en slutgiltig identitet. Detta predikament delas av alla författare som fötts in i ett språk men skriver på ett annat, som har en distinkt etnisk bakgrund men lever i en främmande metropols miljö. Vi förväntas – ja, det krävs av oss att vi ska skriva i en bestämd litterär tradition och hålla oss till bestämda, rent etniska ämnen. Vi är öronmärkta av vårt ursprung.

​

Ibland kan detta gynna en »halvblodsförfattares« karriär, eftersom bokmarknaden premierar tydligt avgränsade författare, som tar upp förutsägbara teman. Men andra gånger inskränker det ens frihet att själv välja kreativa teman och intriger till den grad att bara en enda berättelse återstår – som till exempel handlar om hur en immigrant lyckas arbeta sig upp i imperiets huvudstad, eller om hur »urinvånarna« njuter frukterna av att ha blivit erövrade av »civilisationen«, eller någonting liknande.

​

Det är lätt att gå i fällan och spela med i rollen som förväntas av en – den tämjda infödingen, som på ett rörande sätt försöker göra det dominerande språket till sitt. Jag har fått anstränga mig för att inte bli irriterad på det nedlåtande beröm jag fått av kritiker som kallat mig för en avarisk författare istället för en rysk, vilket hade varit mer logiskt. Så länge som mångnationella stater existerar är det oundvikligt att man blir sorterad efter etnicitet, ibland på ett negativt och förminskande sätt, ibland på ett positivt och för en själv fördelaktigt. Men en författare kan alltid välja att fortsätta att skriva, trots etiketter och förväntningar från läsare och förläggare.

​

Dessutom är jag övertygad om att identiteten är föränderlig till sin natur. Åtminstone har min sannerligen varit det. Jag började mitt liv som en avarisk flicka, från ett folk som de flesta människor på jorden aldrig hört talas om. Sedan utvecklades jag först till dagestanier, sedan till kaukasier, därpå till ryss, och nu är jag bara en människa i världen, med en personlig förkärlek för högland, sällsynta språk och ursprungskulturer. Vilket skänker mig ett vidare perspektiv på saker och ting, och gör det lättare för mig att känna mig hemma på fullkomligt främmande platser. När allt kommer till kritan säger genetikerna att vi alla har gemensamma anfäder. Det är en tanke jag tycker mycket om.

​

​

*

​

När jag nu redogjort för min personliga identitet har jag inte kunnat låta bli att tänka på hur svårt det är att skaffa sig en när ens land eller samhälle inte har någon – eller, rättare sagt, när dess identitet är ett falsarium eller en konstruktion. Jag föddes i Sovjetunionen, ett land som föll sönder för ett kvarts sekel sedan. Det bespottade och komprometterade landet, »folkens fängelse«, ömsade skinn och skaffade sig ett splitter nytt, ungt och demokratiskt jag. Nu stod det inför en fullkomlig omvärdering av de ogiltiga sovjetiska värdena, och dess befolkning, som varit fångar i ett stort socialt experiment, skulle förvandlas till medborgare. Det var så det var tänkt. Det var vad miljoner sovjetmänniskor själva förväntade sig. Men förändringen lät vänta på sig, och det dröjde inte länge innan mitt land rände rakt in i sitt eget förflutna – och sökte sig tillbaka till den identitet det just förkastat. Människornas inledande hopp om och krav på en genomgripande förnyelse förbyttes i bitter besvikelse och i en nostalgisk dyrkan av det förlorade imperiala paradis de ville tillhöra på nytt.

​

Det är en banal iakttagelse, ja, rentav en kliché att påpeka att dagens Ryssland är på väg att återskapa en sovjetisk kulturell och politisk diskurs – men tyvärr gör banaliteten den inte mindre sann. Alla dess bärande begrepp är tillbaka: fiendemyten (Putins »nationalförrädare« och »femtekolonnare« är bara alltför lika Stalins »folkfiender«), Rysslands särskilda (icke-europeiska) väg, den självvalda isoleringen, misstänksamheten (jämför till exempel hur ideella organisationer som tar emot ekonomiskt stöd från utlandet stämplats som spionnästen), inskränkingarna av delrepublikernas rättigheter och den radikala centraliseringen … En sida av denna process – protektionismen och misstron gentemot omvärlden – tycks ha drabbat också liberala länder, som till exempel Storbritannien och usa, men om den i deras fall tycks vara resultatet av en ekonomisk och politisk depression, som kan övervinnas och neutraliseras med hjälp av ett robust maktfördelningsystem, så handlar det i Ryssland om ett gigantiskt misslyckande i försöket att bryta med ett allt överskuggande förflutet – om att trampa två gånger på samma kratta.

​

Idag är man i full färd med att avlusa vårt förflutna – bort ska de fruktansvärda minnena av repressionerna, utrensningarna och den allestädes närvarande lögnen. Historien skrivs om för att passa den nuvarande politiska elitens syften. Vi förmådde aldrig bryta i grunden med de gamla dåliga tiderna, trots att vi hade ett framgångsrikt exempel i Sovjetstaten, som ju lyckades radera ut det historiska minnet av allt som var före 1917 (den sovjetiska revolutionen). Istället har man gjort vårt nära förflutna till någonting heligt. Vi håller oss med en lätt upputsad variant av den sovjetiska nationalsången, vi har samma ungdomsrörelser, ja till och med samma Kafkaartade domstolar (som till exempel rättegången 2016 mot föreståndaren för Biblioteket för ukrainsk litteratur i Moskva, eller mot teaterregissören Kirill Serebrennikov, som 2017 blev arresterad för att ha stoppat statliga bidrag, avsedda för en uppsättning som enligt åtalet aldrig gjordes, i egen ficka. Absurditeten i det senare fallet ligger i att produktionen faktiskt lyckligen slutfördes och spelades flera gånger – men åklagarsidan låter sig inte övertygas, varken av videoupptagningar, kritikernas recensioner eller publikens vittnesmål, utan låtsas att alltihop är fake.)

​

Så vad är det som är så lockande i den sovjetiska identiteten? Det måste vara dess stormaktsladdning. Opinionsundersökningar visar att mina landsmän föredrar att leva i ett väldigt land, fruktat av andra, framför att leva i ett litet, bekvämt och harmlöst land. Stalin har blivit en hjälte igen. Gång på gång vinner han över andra gestalter ur den ryska historien i opinionsundersökningar, och då och då dyker det upp en byst, en staty eller ett helt litet museum över honom någonstans i någon del av Ryssland. Till skillnad från tyskarna, som lyckades göra upp med Hitler, har vi misslyckats kapitalt med avstaliniseringen, och nu är de förslagna spökena tillbaka i högsta välmåga. Andra mäktiga historiska gestalter lovprisas i filmer och offentliga tal, som till exempel den medeltide furst Vladimir, »den röda solen«, som fick en jätte­staty rest utanför Kreml ifjol – ett alter ego för vår nuvarande ledare.

​

Allt var förvisso inte dåligt i vårt sovjetiska förflutna. Det fanns många djärva vetenskapliga projekt, moderniseringen firade triumfer, utbildningsnivån bland de illiterata och förträlade bönderna steg explosionsartat, och det tidigare helt rurala landet genomgick en otrolig industrialisering … Men istället för att utveckla utbildning och vetenskap tydde vi oss till någonting förödande – den absoluta makten.

​

En stark hand och territoriell expansion är på nytt överordnade individens rättigheter. Istället för att utveckla en ny identitet har vi gömt oss bakom en föråldrad och rostig feodal mask, byggd på den falska och förlegade föreställningen om att vi tillhör en ändlöst stor och mäktig stat. Denna föreställning invaggar massorna i symbolisk lycka och låter dem få utlopp för revanschismen efter 1990-talets trauma, samtidigt som den skänker eliterna en illusion av kontoll och makt. Att bygga upp en ny tillhörighet och identitet är riskfyllt, och kan ta årtionden. Det kräver också en beredskap att ge upp sin makt åt andra i en demokratisk rotation. Då är det mycket enklare att frysa situationen och försöka pressa ut så mycket som möjligt ur den. Eliterna bryr sig inte om vad som väntar vid horisonten, även om de skulle kunna lära sig av det förflutna (samma förflutna som de kopierar med sådan iver) att det system de återuppväckt oundvikligen kommer att sluta i katastrof.

​

Denna flykt från framtiden innebär också att frågan var vi kommer ifrån blir viktigare än frågan vart vi är på väg. Det är därför nomineringslistorna till de olika ryska litteraturpriserna kryllar av historiska romaner och familjekrönikor, medan kulturministeriet febrilt finansierar episka filmer om vårt (rysk-sovjetiska) ärorika förflutna, bestående av idel segrar och erövringar. När en film, baserad på en hopkokad sovjetisk historia om hur tjugoåtta rödarmister utkämpade ett heroiskt slag mot naziarmén, släpptes, ifrågasatte direktören för det ryska Statsarkivet intrigens autenticitet. Följden blev att han fick sparken omedelbart, och vår kulturminister förklarade upprört att alla som betvivlade och bespottade den heliga legenden var ett motbjudande avskum.

​

All identitet består, som vi vet, av två sidor: en positiv (att skapa och forma det egna) och en negativ (att försvara sig mot och distansera sig från den Andre). Det är normalt att de samexisterar i en dialektisk relation, men det är av avgörande betydelse att det positiva jaget väger tyngre än det negativa jaget. Rysslands identitet är idag negativ. Det är därför den är fjättrad vid de oföränderliga myterna om och pseudominnena av det förflutna. En positiv identitet skulle tvärtom ha varit föränderlig, levande. Dessvärre väger ruinerna tyngre än framåtskridandet, nostalgin tyngre än modernismen, längtan efter imperialism tyngre än civilsamhället. 

​

Falska och motstridiga identiteter hemsöker också mina hemtrakter i norra Kaukasus. Dess invånare delar den bedrägliga postsovjetiska identiteten med resten av Ryssland. De lokala makthavarna och myndigheterna, tillsatta av Moskva, försitter inte ett tillfälle att lovprisa den ryske presidenten, utan tävlar med varandra i att underdånigt demonstrera sin lojalitet med vår främsta statsideologi, vagt formulerad som »patriotism« och »andliga band«. Parader och spektakulära patriotiska shower hålls på regelbunden basis. Paradoxalt nog har upphöjandet av denna nymornade sovjetiska imperialism till övergripande ideologi lett till ett permanent tillstånd av masochism – som till exempel då man hyllar och upphöjer de ryska generaler som på artonhundratalet deltog i den blodiga erövringen av Kaukasus, det vill säga det land som en gång i tiden tillhörde nämnda makthavares förfäder.

​

I Ryssland utgör territorium fortfarande ett allt överordnat symboliskt värde. I det allmänna medvetandet är den frihet som vanns under Gorbatjov (den mest undervärderade och mest hatade figuren i dagens Ryssland) inte värd förlusten av de tunnland mark, som när de väl blivit självständiga stater också de i många fall valde att bibehålla sina sovjetiska och paternalistiska regeringsmodeller – det tedde sig säkrast så i det korta perspektiv som deras ledares liv erbjöd. Efter oss – syndafallet.

​

En annan sak som är på väg tillbaka är centralmaktens nedlåtande och beskyddande attityd gentemot de nationella periferierna: den gamla sovjetiska föreställningen om »vänskapen mellan folken« har fått ett nytt liv. Detta har också lett till en återupprättelse av den gamla sub-identiteten för till exempel det dagestanska folket – som tacksamma »småbröder« till Ryssland, den rättrådige storebrodern som leder dem vid handen. Rysslands etniska mångfald, som presidenten alltid framhåller i sina tal, fungerar som ursäkt för dess imperialistiska anspråk: hjordarna klarar sig inte på egen hand, utan behöver en suverän ledares omsorger. Jag har många bekanta i Moskva som aldrig tröttnar på att upprepa att Ryssland är det enda imperiet som aldrig utrotat sina erövrade ursprungsfolk, utan istället skänkt dem civilisation och behandlat dem med kärlek – och att det är en av de saker som Väst, som nu är på väg att drunkna i sin flyktingkris, borde lära från oss (istället för att inbilla sig att det har någonting att lära Ryssland).

​

En annan identitet som vunnit gehör bland mina kaukasiska landsmän är den politiskt motsatta, som emellertid också den är inlånad och falsk. Det är identiteten som muslim, och, i de mest radikala fallen, muslim inbegripen i en kamp för rättvisa mot en laglös och korrumperad sekulär stat (Ryssland). Denna identitet är allt annat än given, för i Kaukasus har islam alltid varit ytlig, och uppblandad med lokala regler och trosföreställningar. Det är bara i tider av politiskt motstånd som den har hårdnat och börjat kräva en striktare tillämpning av sharia-lagarna och profetens sunna. Så var fallet till exempel under de kaukasiska bergsbornas krig mot Tsarryssland på artonhundratalet, eller i slutet av 1990-talet, då sändebuden från Mellanöstern började vinna inflytande över det inledningsvis icke-religiösa tjetjenska självständighetskriget.

​

Denna maskerad är ett tydligt tecken på det djupa identitetsvakuum som råder i de nationella delrepublikerna, som så våldsamt ryckts loss från sitt gamla arv men ännu inte hunnit anpassa sig till den snabbt föränderliga moderniteten. Samma vakuum gör sig påmint i Ryssland, som slutit sig som i ett pansarskal bakom sin förödande nittonhundra­talshistoria.

​

Och detta måste också vara skälet till att jag inte kan tillhöra enbart det ena eller det andra. De modeller som står till buds funkar inte för mig. Vilket kan förklara att de flesta av mina identiteter varken har med mitt medborgarskap eller med min etniska bakgrund att göra: istället hänger de samman med min biologi (jag är en kvinnlig homo sapiens), med mina yrkesfärdigheter (jag är författare) eller med vad jag sysslar med för stunden (jag är en läsare, eller en talare, eller en tvivlare) … Men ju fler jag har, desto rikare känner jag mig.

​

*

​

​

Ingunn Lunde

​

Alisa Ganijeva och den samtida 

ryska historieförståelsen

​

​

»Det är svårt för en författare att konkurrera med verkligheten – den är mer absurd än allt man kan föreställa sig.« – Alisa Ganijeva

​

Medan de ryska författarna på 1990-talet inte deltog i samhällsdebatten i någon högre grad – särskilt inte i jämförelse med både Sovjettiden och 1800-talet – har såväl författarna som deras texter blivit mer politiska och samhällsengagerade under de senaste årtiondena. Ett exempel på detta är Alisa Ganijeva, född 1985, som vid trettiofyra års ålder har gett ut tre romaner, samt noveller och essäistik. Även om hon är en del av en politisk omsvängning i rysk litteratur skiljer hon likväl ut sig bland samtidsförfattarna. Där historiska romaner eller framtidsutopier har blivit ­populära genrer såväl för att utöva samhälls- och maktkritik som för att skapa nationalistisk och patriotiskt laddad litteratur, fokuserar Ganijeva konsekvent på dagens Ryssland och på sin egen bakgrund från Dagestan.

​

Alisa Ganijeva är avariska och uppvuxen i bergslandet Dagestan, en av den Ryska federationens delrepubliker i Nordkaukasus. Utöver skönlitterär författare är hon också kritiker, redaktör, essäist och litteraturförmedlare. Därtill är hon verksam som människorättsaktivist – hon håller föredrag världen runt och deltar i debatter och demonstrationer i hemlandet. Med sitt tydliga samhällsengagemang både i och utanför litteraturen infogar hon sig i en stark rysk författartradition. Både de »klassiska« författarna på 1800-talet och många ryska 1900-talsförfattare intog roller som gick långt utöver litteraturen i snäv bemärkelse. De uttalade sig om filosofi, religion, pedagogik, tog ställning i pågående rättsfall eller kommenterade maktens handlingar. Litteraturen själv blev en arena för samhällskritik eller filosofisk reflektion.

​

Under den manliga pseudonymen Gulla Chiratjev slog Ganijeva igenom 2009 med novellen Salam, Dalgat!, som vann stor spridning på nätet sedan den publicerats i ett av regionens ledande samhällsmagasin. Texten belönades samma år med Debutpriset för unga författare, som delas ut i Moskva. Först under prisutdelningen blev författarens rätta identitet känd. Året efter lånade novellen sitt namn åt en hel samling »underliga sagor« (som underrubriken lyder), i vilka Ganijeva tecknar en autentisk bild av dagens dagestanska ungdom. Hon jonglerar elegant med lokala sociolekter och tematiserar precist aktuell social och religiös problematik.

​

År 2012 kom romanen Festernas berg. Här möter vi Sjamil, en ung, arbetslös dagestanier som prövar sin lycka som journalist i ett oroligt och splittrat Dagestan. Rykten om en rysk mur som är under uppförande aktualiserar gränsfrågor och proislamska hot. Central är också skildringen av den religiösa och etniska mångfalden, som i kombination med social nöd, korruption och allmänt förfall tecknar en mörk men levande tidsbild från Nordkaukasus.

​

År 2015 följde så Brudgum och brud. Romanen berättar om Marat och Patja, två unga dagestanier som återvänt till sin hemby efter en längre vistelse i Moskva. Marat är advokat och Patja har tillbringat ett praktikår hos sin bror, som bor och arbetar i huvudstaden. Hemma i byn igen är de båda omgivna av föräldrar, ivriga att få dem bortgifta – Marats mor har till och med bokat bröllopslokalen. Någon brud har de i och för sig inte funnit än, men Marats mor sitter på en lista med kandidater. När Marat möter Patja tar handlingen en ny vändning. Den intensiva kärleksberättelsen utspelar sig mot en fond av kulturella, etniska och språkliga kollisioner, där den urbana ryska storstadsatmosfären möter ett Dagestan splittrat mellan tradition och modernt liv. Samhällsstrukturen är skör och präglad av korruption och terrorhot. Marat och Patja har storstadserfarenheten med sig och ser med en blandning av ironi och förskräckelse på livet i byn, där tiden på många sätt stått stilla. Samtidigt attraheras och fascineras de också av de gamla historierna, av vidskepligheten, sederna och bruken. Ganijevas berättarstil balanserar varsamt mellan ironisk distans och djup förståelse, och kombinerar ett friskt, sprudlande språk med element av arkaisk symbolik.

​

I sin senaste roman, Kränkta känslor från 2018, vänder Ganijeva blicken bort från Dagestan och ut i den ryska provinsen. Ett mord på en högt uppsatt tjänsteman i den lokala eliten utspelar sig mot en fond av aktuella samhällsproblem: korruption, angiveri, utpressning, politiska skandaler, familjevåld, polisvåld, västliga ekonomiska sanktioner och narkotikamissbruk. Vi blir påminda om de »traditionella familje­värderingar« som den ryska staten vill fostra och om den lagstiftning som på senare tid tillkommit för att begränsa yttrande- och mötesfriheten. Och vi ser konkreta exempel på landets nuvarande historiepolitik och minneskultur.

​

I sin senaste roman kommer Ganijeva ännu tydligare än förut in på brännbara politiska teman. Låt oss se lite närmare på ett av dem. I en uppslitande scen i romanen blir en av de centrala personerna, änkan efter den mördade ämbetsmannen, föremål för en oannonserad husrannsakan. I egenskap av rektor för en skola är hon misstänkt för delaktighet i den historieförfalskning som en av skolans lärare arresterats för: i en skolteaterföreställning har han framställt Molotov-­Ribbentroppakten från 1939 som »kriminell« och »ett misstag«.

​

Genom ett hemligt tillägg i Molotov-Ribbentrop­pakten delades stora delar av Östeuropa upp i en tysk och en sovjetisk intressesfär. I Ryssland var det offentliga erkännandet av detta tilläggs existens en höjdpunkt i glasnost-eran. I doku­mentet från Folkkongressen hette det den gången att »ett erkännande av den komplicerade och motstridiga historien är en del av perestrojkaprocessen«. Idag har historie­politiken i Ryssland slagit in på en annan väg. Under 2000-talet har vi sett ett tydligt skifte i den officiella hållningen till historien, med en rad statliga initiativ för att formulera en ny, mer auktoritärt präglad historieförståelse.

​

Medan ideologi och propaganda under Sovjettiden var riktade mot framtiden och mot drömmen om socialismens slutliga seger, hämtar dagens makthavare sitt symboliska kapital ur landets ärorika historia. År 2009 tillsatte den dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev en kommission som skulle motarbeta försök att förfalska historien »på bekostnad av Rysslands intressen«, en kommission som var verksam till 2012.

​

År 2013 lanserade landets nygamla president Vladimir Putin idén om ett »enhetligt läromedel i historia« för skolan, vars historieframställning skulle vara befriad från ambivalens. Idén var ett svar på en rad kontroverser som under det föregående årtiondet utspelat sig kring hur olika läroböcker i historia framställt Rysslands totalitära förflutna. 

​

Dessa debatter hade nått sitt klimax då en ny serie läroböcker publicerades år 2007. Böckerna betonade »positiva resultat« och »nödvändiga åtgärder« och förteg eller bagatelliserade offren för Stalintidens förbrytelser.

​

Responsen på dessa läromedel från historiker, journalister och samhällsvetare var i högsta grad blandad, och sträckte sig från aktivt stöd till öppna protestbrev. Efter några års arbete med detta »enhetliga läromedel« har man nu kommit fram till en ny gemensam »historisk-kulturell standard«, som ska bilda underlag till nya läromedel i flera ämnen och »göra slut på 90-talets absurda intellektuella käbbel, den meningslösa ›mångfalden‹ i uppfattningar om landets historia och alla efterhängsna ideologiserade tolkningar av dess viktigaste händelser«, som den nuvarande kulturministern, Vladimir Medinskij, uttryckte sig i frågan.

​

Och det är sannerligen inte mångfald i uppfattningar eller tolkningar som präglar den statliga minnespolitiken, utan idéer om kontinuitet, stabilitet, enhet och försoning. Ett av de grällaste exemplen på detta är den brett upplagda multimediala utställningsparken »Ryssland – min historia«,* ett samarbete mellan den ryskortodoxa kyrkan och Moskvas stadsstyre. En historisk utställning utan historiska föremål är i sig anmärkningsvärd. De projicerade fotografierna och plakaten är ofta animerade: i en skildring av Moskvas brand 1612 kan vi se flammorna slicka byggnaderna och höra elden spraka. Ytorna är ofta komponerade i collage som kan påminna om sovjetisk plakat- och propagandakonst, man använder sig av historiska målningar och spelfilmer till att sätta samman levande tablåer och filmmaterial. Denna estetik vilar på en stark visualisering, som någon kanske skulle kalla för »levandegörande«, men istället har effekten att den gör historien långt mer abstrakt. De ytterst få dokumentära fotografier man inkluderat från Gulag-lägren föreställer relativt ombonade scener från klubben, köket och frisören. Genomgående framställs historien utan tvetydigheter, med enkla sanningar som framhäver positiva drag i Rysslands utveckling och tonar ned, förtiger eller bagatelliserar det förflutnas mörka sidor. 

​

* »Parkens« ena plattform är de fysiska utställningar som finns i nitton städer landet runt, från Sankt Petersburg i väster till Sachalin-­ön i öster – en ligger just i Dagestans huvudstad Machatjkala, medan Moskvautställningen är inhyst i en av paviljongerna på VDNCh-­området, den grandiosa utställningsparken över den sovjetiska ekonomins framsteg. Projektets andra plattform är den ambitiösa hemsidan, som i sig utgör ett slags tjugonde park i det virtuella rummet, och som kan besökas på www.myhistorypark.ru . Den ­engelskklingande adressen till trots tycks hemsidan sakna en engelsk­språkig version, vilket kan se ut som en tanke: det understryker in­trycket att det inte är de ­historiska ­skeendena som är utställningens egentliga stoff, utan det samtida ryska ­samhälle den vänder sig till. (Ö.a.)

​

Detta kommer inte minst till uttryck i minnet av Andra världskriget, som intar en central roll både i utställningsparken och i dagens minnespolitik i övrigt. Heroiska berättelser om seger och triumf överskuggar inte bara offer och lidande, utan också mer obearbetade och komplexa sidor av krigets historiska förlopp och dess centrala aktörer.

​

I scenen jag nämnde i Ganijevas roman hänvisas till paragraf 354 i den ryska strafflagen, som i ett tillägg från 2014 förbjuder »medveten spridning av falsk information om Sovjetunionens roll under Andra världskriget«.* Lagen är en i en rad nya lagar som inskränker yttrande­friheten i Ryssland: lagen mot extremistiska uttalanden, lagen mot kränkning av religiösa känslor, lagen mot propaganda av »icke-traditionella« sexuella relationer (den så kallade »antigaylagen«). Gemensamt för dessa och många andra nyare lagar är att de är vagt formulerade och kan användas vid många tillfällen, vilket också Ganijevas roman ger exempel på.

​

* För en närmare genomgång av den aktuella ryska lagstiftningen i yttrandefrihetsfrågor, se föregående häfte i denna serie, Liza Aleksan­drova-Zorinas Internet bakom taggtråden. (Ö. a.)

​

Många av dagens ryska författare uttalar sig, både i och utanför konsten, om teman som nationell identitet, historia och tradition, politik och samhällsliv. När konsten tar sig an dessa teman blir reflektionsrummet ofta större än i den offentliga debatten. Så blir litteraturen en viktig arena för samhällsdebatt i ett medielandskap som hela tiden står under allt starkare press. Och kanske »konkurrerar« den inte, med Ganijevas ord, med verkligheten, utan utvidgar tolkningsspektrumet – så att vi kan se verkligheten med nya ögon. 

​

        Översättning till svenska av Mikael Nydahl

​

​

[åter upp]

​

​