Andrij Osavoljuk

​

Processen mot Oleg Sentsov

​

​

​

Processen mot »Krimterroristerna«

Rapport publicerad den 11 september 2015

 

 

1. Inledning

 

I Ryssland har den första stora politiska rättsprocessen mot ukrainska medborgare just avslutats. Som väntat dömdes Oleg Sentsov och Aleksandr Koltjenko, som offentligt protesterat mot Rysslands annektering av Krim i mars 2014, till långa fängelsestraff, anklagade för terroristverksamhet.

​

Brottmålen mot dem är fabricerade. Den så kallade »terroristorganisationen« är konstgjord, skapad av utredarna själva, huvuddelen av »bevisen« har tillkommit antingen genom tortyr eller med olagliga metoder, och brottsrubriceringen står inte i proportion till de anklagelser som förts fram.

​

Världssamfundet har enhälligt fördömt domarna. [ … ]

 

Låt oss ta det från början. I maj 2014 arresterades de ukrainska medborgarna Gennadij Afanasiev, Aleksandr Koltjenko, Oleg Sentsov och Aleksej Tjirnij på Krim. De anklagades för brott som hade med »terrorism« att göra: en brand hade anlagts utanför dörren till kontoret för »Ryska samfundet på Krim«, en annan utanför fönstret till kontoret för partiet »Enade Ryssland«, därtill hade ett sprängattentat förberetts mot Leninstatyn och Den eviga flamman i halvöns huvudstad Simferopol. Den 23 maj 2014 fördes de till Moskva för fortsatt förundersökning och rättegång. Ukrainska diplomater nekades rätt att besöka fångarna, sedan den ryska sidan meddelat att den betraktade alla invånare på Krimhalvön som ryska medborgare. 

​

Två av de åtalade (Gennadij Afanasiev och Aleksej Tjirnij) gick efter tortyr med på att samarbeta med förundersökningen och förklarade sig skyldiga till alla anklagelser. Samtidigt avlade de falska vittnesmål mot Oleg Sentsov och Aleksandr Koltjenko. Oleg Sentsov förklarade sig oskyldig. Aleksandr Koltjenko erkände sig indirekt delaktig i brand­attentatet mot »Enade Rysslands« kontor, men motsatte sig kategoriskt att brottet rubricerades som »terrorhandling«.

​

Bevismaterialet mot Sentsov och Koltjenko utgjordes huvudsakligen av Tjirnijs och Afanasievs vittnesmål. Från och med att dessa började samarbeta med förundersökningen behandlades deras mål separat från varandra. 

​

Den 17 december 2014 dömde Moskvas stadsdomstol Gennadij Afanasiev till ett sjuårigt fängelsestraff, att avtjänas i straffkoloni med sträng regim. Den 21 april 2015 dömdes det andra åklagarvittnet, Aleksej Tjirnij, på motsvarande åtalspunkter i en militärdomstol i Rostov-na-Donu till sju års frihetsberövande i straffkoloni med sträng regim.

​

Enligt förundersökningens fabricerade version hade en »terroristgrupp«, bestående av några få personer, opererat på Krim. Utöver de ovannämnda ingick i denna också Nikita Borkin, Ilja Zujkov, Enver Asanov och Stepan Tsiril, som nu är efterlysta. Denna grupp påstods ha stått under ledning av Oleg Sentsov, som var den som skulle ha gett order om att organisera såväl brandattentaten som bombdåden i Simferopol. Samtidigt skulle denna »ledning«, enligt förundersökningen, ha bestått i att Sentsov gav order till Afanasiev och Tjirnij, som i sin tur var de som direkt organiserade brotten.

​

Enligt förundersökningen ska »terroristgruppens« aktioner ha haft som mål att »destabilisera situationen på halvön och påverka myndigheterna att besluta om ›republikens‹ utträde ur den Ryska federationen«.

​

​

2. Rättegången

​

Så tidigt som i maj 2015 informerade [den tillfångatagna ukrainska stridsflygaren, red.] Nadezjda Savtjenkos advokat, Mark Feigin, Stiftelsen Öppen Dialog om att det beslutats på högsta statsnivå att rättegångarna mot de ukrainska aktivister som hölls fångna i Ryssland inte skulle hållas i huvudstaden, utan i regionstäder. »Jag vet via inofficiella källor att det fattats ett beslut om att i maximal utsträckning isolera från Moskva alla ukrainska fall som rönt stor publicitet. Sentsovs och Koltjenkos fall kommer att tas upp i Rostov-na-Donu, Karpjuks i Vladikavkaz och Savtjenkos i Voronezj«, meddelade advokaten. Detta tillvägagångssätt hade till syfte att göra det svårare för allmänheten att följa rättegångarna. Senare visade det sig att Sentsovs och Koltjenkos fall mycket riktigt skulle avgöras i Militärdomstolen för Norra Kaukasus i Voronezj. Rättegången började den 21 juli 2015.

​

Som förväntat var domstolen mer tillmötesgående mot åklagarsidans yrkanden än mot försvarets, som i de flesta fall avslogs. I synnerhet hade försvarsadvokaterna, med hänvisning till fallets komplexitet, anhållit om att rätten inte skulle sammanträda mer än två gånger i veckan. Ändå kallade domaren Sergej Michaljuk till förhandling varje vardag. Därför fick advokaterna inte den tid de behövde att förbereda sina klienters försvar.

​

Under rättegången förhördes en rad vittnen, som grovt kan delas in i tre grupper:

– Tidigare dömda vittnen.

– Vittnen som frivilligt valt att samarbeta med fsb, som från början varit kritiska mot Euromajdan och varit dess ideologiska motståndare.

– Hemliga vittnen (sannolikt fsb-anställda).

I samtliga tre fall kan vittnenas opartiskhet och objektivitet ifrågasättas.

​

Under rättegången har flera fakta framkommit, som vittnar om de åtalades oskuld:

 

– Den 31 juli 2015 vägrade ett av huvudvittnena i rättegången mot Sentsov och Koltjenko, Gennadij Afanasiev, på vars vittnesmål hela åtalet vilade, att vittna i rätten mot de åtalade. Han drog också tillbaka sitt tidigare vittnesmål, och förklarade att han hade pekat ut Sentsov och Koltjenko sedan han utsatts för tortyr.

​

Enligt förundersökningen hade Sentsov »organiserat« brandattacker mot de proryska organisationerna med hjälp av Afanasiev. »Den direkta organisatören av aktionerna i fråga var Afanasiev, som vid varje tillfälle inskärpte för deltagarna att han agerade på instruktioner från Sentsov«, heter det i åtalet. Då Afanasiev drog tillbaka sitt vittnesmål raserades åklagarsidans påstående att Sentsov var organisatören av brandattackerna. 

​

– En undersökning med lögndetektor kunde inte påvisa några som helst minnen hos Aleksej Tjirnij av att ha tagit emot några instruktioner från Sentsov. Detta talar för att Sentsov inte gett Tjirnij några order om att organisera några sprängattentat i Simferopol.

​

– Under sakframställan framkom det att det var Afanasiev och Tjirnij som svarat för »organisationen av brotten«. Enligt förundersökningen hade Sentsov bara angett vilka »brott« de skulle begå. Detta styrktes av Afanasievs och Tjirnijs vittnesmål. Men med tanke på att dessa gått med på att samarbeta med förundersökningen går deras vittnesmål inte att betrakta som objektiva. Därför finns det ingen bevisning som talar för att Sentsov var inblandad i organisationen av de brott han anklagas för.

​

– Sentsov var aldrig föremål för några operativa insatser (han var inte skuggad, till skillnad från de andra åtalade). I hans fall utfördes bara utredningsinsatser, under tillämpande av illegala påtryckningsmetoder (tortyr).

​

– »Krimterroristerna« utgjorde inte en stabil, hierarkiskt strukturerad grupp och opererade inte under en sammanhållen ledning. Var och en av de åtalade beslutade självständigt om han skulle delta i brandattackerna eller ej. 

​

– Inte ett enda av de vittnen som förhördes i rätten kunde berätta någonting om gruppens sammansättning eller struktur. Afanasiev tillkännagav i rätten att han inte kände Koltjenko, och att han visste vem Sentsov var bara för att han var en berömd regissör.

​

​

3. Domen

​

Den 25 augusti 2015 meddelade Militärdomstolen för Norra Kaukasus domen mot Sentsov och Koltjenko.

​

– Oleg Sentsov befanns skyldig på alla åtalspunkter: upprättande av terroristorganisation (paragraf 205.4, avsnitt 1 i Ryska federationens brottsbalk), utförande av två terroristdåd (paragraf 205, avsnitt 2, punkt »a«), förberedelse till två terroristdåd (paragraf 30, avsnitt 1 samt paragraf 205, avsnitt 2, punkt »a«) samt två fall av olaga hantering av vapen och sprängmedel (paragraf 222, avsnitt 3). Rätten beslöt att döma Oleg Sentsov till tjugo års frihetsberövande, att avtjänas i fångkoloni med sträng regim (ursprungligen hade statsåklagaren yrkat på 23 års frihetsberövande).

​

– Också Aleksandr Koltjenko befanns skyldig på alla åtalspunkter: medlemskap i terroristorganisation (paragraf 205.4, avsnitt 2 i Ryska federationens brottsbalk) och utförande av terroristdåd (paragraf 205, avsnitt 2, punkt »a«). Aleksandr Koltjenko dömdes till tio års frihetsberövande, att avtjänas i fångkoloni med sträng regim (ursprungligen hade statsåklagaren yrkat på tolv års frihetsberövande).

​

Det är värt att notera att både Sentsov och Koltjenko dömdes till precis de fängelsestraff som utredarna hade hotat med under förhören. Detta är ytterligare en omständighet som talar för att rätten och förundersökningen inte agerat objektivt och oberoende av varandra, utan att de snarare utfört order från regimen.

​

​

 

4. Fabricerandet av terrorismanklagelser

 

4.1 Provokationer från underrättelsetjänsten

 

Enligt förundersökningen beordrade Oleg Sentsov i april 2014 Tjirnij och Afanasiev att spränga Leninstatyn vid järnvägsstationen i Simferopol. För att organisera sprängdådet påstås Sentsov via Afanasiev ha överlämnat ett belopp på 200 hryvnia [runt 70 kronor, red.] till Tjirnij, för vilka denne skulle införskaffa de nödvändiga komponenterna till en hemmagjord bomb (en s.k. Improvised Explosive Device, ied). Därtill påstås Sentsov ha beordrat att spränga Den eviga flamman den nionde maj [det vill säga den sovjetiska Segerdagen, red.]. Tjirnij bad i sin tur en kemist han kände, Aleksandr Prigov, att tillverka denna ied. Några dagar före utsatt datum tog Tjirnij vid två tillfällen emot ett detonatorliknande föremål av Prigov, tillverkat av en elektronisk klocka. Båda attrapperna tog han med sig hem. 

​

Som det senare framkom hade Prigov från första början opererat under kontroll från fsb, och bombattrapperna hade överlämnats till Tjirnij som en del av »de operativa kriminaltekniska aktiviteterna«.

​

Sentsovs förvarare, Dmitrij Dinze, anser att fsb:s agerande genom Prigov utgör en brottsprovokation. Särskild uppmärksamhet förtjänar de instruktioner specialtjänsten gav Prigov att han »måste försöka överlämna attrappen via en upphämtningsplats«.

​

Vidare visade handlingarna i målet att säkerhetstjänsten så tidigt som den 11 april 2014 hade känt till att Tjirnij hade för avsikt att den 14 respektive 18 april 2014 utföra brand­attentat vid kontoren till »Ryska samfundet på Krim« och partiet »Enade Ryssland«, men inte gjort någonting för att förhindra dem. »Man underlät med avsikt att avvärja handlingarna ifråga, för att kunna ge sken av att det existerade en terroristorganisation på Krim«, hävdade Aleksandr Koltjenkos försvarare, Svetlana Sidorkina, i rätten.

​

Under domstolsförhandlingen påminde försvarsadvokat Dmitrij Dinze det utlåtande från 2012, i vilket Ryska federationens Högsta domstol slår fast att »intervention eller utnyttjande i en rättsprocess av bevismaterial, som erhållits till följd av provokationer från polisens sida, strider mot principen om rättvisa rättegångar«.

​

​

4.2 Tortyren av de misstänkta för att framtvinga erkännande

​

Genom att utsätta dem för brutal tortyr tvingade man två av de misstänkta (Afanasiev och Tjirnij) att »erkänna« sig skyldiga och att inleda ett samarbete med förundersökningen. Också Sentsov och Koltjenko utsattes för tortyr, men vägrade att erkänna de brott de anklagades för. 

​

​

Tortyren av Gennadij Afanasiev

​

Att Afanasiev drog tillbaka sitt tidigare vittnesmål och i rätten tillkännagav att han utsatts för tortyr var ett allvarligt bakslag för åklagarsidan, eftersom större delen av »bevisningen« mot Sentsov vilade på just Afanasievs vittnesmål. 

Den 3 augusti 2015 bekräftade Afanasiev för sin advokat, Aleksandr Popkov, som besökte honom i häktet, att han hade pekat ut Sentsov och Koltjenko under tortyr. Afanasiev meddelade advokaten att det hade varit »ett genomtänkt val att i domstolen slå fast att det aldrig hade existerat några terroristgrupper. De hade fantiserats ihop av förundersökningen, och han hade skrivit under sitt vittnesmål utan att ens läsa det … «

​

Advokat Aleksandr Popkov berättade om några detaljer i tortyren som hans klient utsatts för. Gennadij Afanasiev hade arresterats på en gata i Simferopol den 9 maj 2014. Några okända maskerade män hade gripit honom, delat ut flera slag, trätt en säck över huvudet på honom och sedan länge kört runt med honom genom staden i en bil, samtidigt som de misshandlade honom och krävde att han skulle uppge namnen på de aktivister i »Högra sektorn« som han hade kontakt med. Därefter hade de fört Afansiev till hans lägenhet, där en husrannsakan redan pågick. Efter husrannsakan blev han förd till den ryska säkerhetstjänsten fsb:s byggnad i Simferopol, där man torterade honom och krävde att han skulle erkänna sin »terroristverksamhet« (förberedelser att spränga Leninstatyn och Den eviga flamman).

​

Man trädde en gasmask över huvudet på Afanasiev och strypte lufttillförseln, så att han började kvävas. Då han var på väg att förlora medvetandet släppte förhörsledarna på lufttillförseln igen, gläntade på gasmasken och sprutade in något slags gas under den. Denna gas triggade Afanasievs kräkreflex, och han började kvävas av sina egna spyor. De lät honom inte andas, utan slog honom. De hotade att våldta honom, klädde av honom naken, hettade upp en lödkolv och förde den över hans kropp samtidigt som de förklarade vad som skulle hända om de förde in den i hans analöppning. De torterade honom också med elektricitet. De fäste nakna elkablar vid hans könsorgan. Till en följd av detta började Afansiev vittna och pekade ut Sentsov och Koltjenko. Sedan började förhörsledarna hitta på den ena episoden efter den andra, vilka han erkände och pekade ut Sentsov och Koltjenko för. Under tortyren pekade han ut ytterligare några personer, vars namn han inte mindes. Enligt Afanasiev var det förundersökningsledaren från fsb, Aleksandr Burdin, som gav order om att tillämpa tortyr mot honom. 

​

Dagen före rättsförhandlingarna den 31 juli 2015 hade förundersökningsledarna från fsb varnat Afanasiev och krävt att han skulle avstå från att vittna i rätten, men att han samtidigt skulle intyga att alla de vittnesmål han avgett under förundersökningen var sanna. Denna åtgärd tillgrep de för att Sentsovs och Koltjenkos advokater inte skulle kunna ställa några »obekväma« frågor till honom. Inte desto mindre bestämde sig Afansiev för att bryta samarbetet med förundersökningen, och under rättegångsförhandlingen drog han tillbaka de vittnesmål han tidigare avgivit under tortyr.

​

Den 12 augusti 2015 besökte Aleksandr Popkov Afanasiev i häktet, och fick då veta att denne den 6 augusti 2015 fått besök i häktet av en förundersökningsledare från fsb. Denne hade i sin tur krävt att Afanasiev skulle erkänna vem det var som tvingade honom att dra tillbaka sina vittnesmål mot Sentsov. Afanasiev vägrade att tala med honom, och bad tyst böner för sig själv. Detta gjorde förundersökningsledaren så ursinnig att han gav Afanasiev en hård spark mot baksidan av låret.

​

Den 19 augusti 2015 tillkännagav den ryska människo­rättsorganisationen »Memorial« att den betraktar Gennadij Afanasiev som politisk fånge. 

​

​

Tortyren av Aleksej Tjirnij

​

Också det andra nyckelvittnet i åtalet mot »Krimterroristerna«, Aleksej Tjirnij, utsattes för tortyr.

​

I augusti 2014 satt Tjirnij på det psykiatriska sjukhuset vid Butyrkafängelsets häkte i Moskva. De exakta datumen för hans vistelse där är inte kända, eftersom den ryska sidan hemlighåller dessa uppgifter. Tjirnij är den ende av alla åtalade som suttit på psykiatriskt sjukhus. Det går inte att utesluta att han också där utsatts för olagliga påtryckningsmetoder.

​

Den 3 februari 2015 ägde ett möte rum mellan Aleksej Tjirnij och den ukrainska konsuln Gennadij Breskalenko i Lefortovofängelsets häkte. Detta var Tjirnijs första möte med en ukrainsk diplomat sedan han i maj 2014 blivit arresterad på Krim. Under mötet meddelade Tjirnij konsuln att han efter arresteringen hade utsatts för tortyr. Man hade delat ut slag mot huvudet och andra kroppsdelar, han hade blivit utsatt för hot och andra psykologiska påtryckningsmetoder, allt i syfte att förmå honom att avlägga falska vittnesmål i de anklagelser som riktades mot honom.

​

Under rättegången mot Tjirnij yrkade dennes advokat, Ilja Novikov, i april 2015 på att åtalet skulle läggas ner och förundersökningen göras om, eftersom Tjirnij hade vittnat mot sig själv och eftersom han blivit torterad. Tjirnij förklarade sig oenig med sin advokat och bad att rättegången skulle fortsätta. Efter denna incident skilde domstolen advokat Novikov från uppdraget som Tjirnijs försvarare, med hänvisning till »oenighet mellan advokat och svarande«, och hans tidigare yrkande avslogs. Det ska anmärkas att Novikovs och Tjirnijs handlande var uppgjort på förhand: de hade kommit överens om att advokaten skulle göra sitt yrkande och att Tjirnij skulle förklara sig oenig. Detta drag skulle å ena sidan göra det möjligt för Tjirnij att inte bryta sin överenskommelse med förundersökningen, och å den andra att i domstolen berätta om den tortyr han blivit utsatt för.

​

Aleksej Tjirnij dömdes till sju års frihetsberövande.

​

​

Tortyren av Oleg Sentsov och Aleksandr Koltjenko

​

Att Oleg Sentsov utsatts för tortyr meddelade hans advokat redan i juni 2014.

​

Den 6 augusti 2015, under rättsförhandlingarna, berättade Oleg Sentsov mer detaljerat om tortyren som han hade fått gå igenom. »Den 10 maj [2014, red.] blev jag arresterad utanför porten till mitt eget hem. Jag blev inkastad i en buss med en säck över huvudet, och i handklovar förd till sbu:s [den ukrainska underrättelsetjänsten, red.] byggnad, som vid det laget redan tagits över av fsb. De satte mig på en stol och började förhöra mig tämligen hårdhänt. De frågade om jag kände Tjirnij och Afanasiev. De började misshandla mig, med knytnävarna, med fötterna, med specialmetoder. Stående, liggande, sittande. Det är svårt att sitta kvar på en stol när man blir slagen med batong. De kvävde mig med en plastpåse. När jag har sett det på film har jag aldrig förstått varför folk bryter ihop. Det är mycket hemskt. Fyra gånger fick jag gå igenom det. De hotade att våldta mig med batongen på olika perverterade sätt. Detta pågick i tre–fyra timmar. När de tröttnade förde de mig till husrannsakan, och det var inte förrän då jag fick reda på att de var fsb-medarbetare«, berättade Sentsov i rätten. 

​

I oktober 2014 beslöt Rysslands Förundersökningskommitté att inte väcka åtal för tortyren. I beslutet kan man läsa

att Sentsov var intresserad av sadomasochism, och att skadorna på hans rygg hade tillfogats av en kvinnlig sexpartner kort före hans arrestering. 

​

Också Aleksandr Koltjenko berättade att han utsatts för tortyr: »På det inledande förhöret efter arresteringen, vid vilket inget protokoll fördes, slog man mig i ansiktet och på kroppen … Jag bekräftar inte de uppgifter som jag lämnade i mitt vittnesmål [under förundersökningen, red.]. Min dåvarande advokat förde mig bakom ljuset vad beträffar vilka paragrafer jag anklagades för. Jag anmälde inte våldet mot mig, för när jag fick reda på vad de utsatt Oleg för tyckte jag inte att de påtryckningar som jag hade utsatts för var något att tala om eller att anmäla.«

​

​

​

4.3 Disproportion mellan anklagelserna och brottsrubriceringen

​

Ett viktigt element i processen mot »Krimterroristerna« utgör bristen på proportion mellan anklagelserna som fördes fram mot de åtalade och rubriceringen av deras brott. Tre av de åtalade (Tjirnij, Afanasiev, Koltjenko) har erkänt sig delaktiga i brandattentatet mot »Enade Rysslands« kontor (som före annekteringen av Krim tillhörde »Regionpartiet« [den i slutet av ­februari 2014 avsatte ukrainske presidenten Viktor Janukovytjs parti, red.]). Vidare har Tjirnij och Afanasiev erkänt att de deltog i brandattentatet mot »Ryska samfundet på Krim« i Simferopol. Oleg Sentsov har inte erkänt sig skyldig till någotdera. Koltjenko har förklarat att han inte anser sin gärning vara en terrorhandling, utan vandalism. Tjirnij och Afanasiev har erkänt sig skyldiga, men protesterat mot att deras gärningar rubriceras som terrorism.

​

Vid »Ryska samfundet på Krims« kontor brandskadades en dörr – skadan värderas till cirka 400 euro. Vid »Enade Rysslands« kontor brandskadades ett fönster – skadan värderas till cirka 2 600 euro. Den fråga som infinner sig är huruvida en anlagd brand som inte lett till några allvarliga konsekvenser kan rubriceras som en terrorhandling?

​

Enligt förundersökningen anlades bränderna i avsikt att »skrämma befolkningen och påverka myndigheternas beslut«. Just denna formulering gjorde det möjligt att anklaga de åtalade för terrorverksamhet. Åklagarsidan lade stor vikt vid att brandattentaten i båda fallen riktats mot organisationer i vars namn orden »rysk« eller »Ryssland« förekom och vid vars kontor ryska flaggor hängde. Det ska emellertid påpekas att det i april 2014 de jure inte existerade något »Enade Ryssland« på Krims territorium, utan kontoret som brandattentatet riktade sig mot tillhörde det ukrainska »Regionpartiet«. »›Enade Ryssland‹ har ingenting med detta kontor att göra, på denna adress ligger Regionpartiets före detta Simferopol-kontor«, uttalade sig efter brandattentatet Konstantin Mazurevskij, vice ordföranden i »Enade Rysslands« centrala verkställande kommitté.

​

Det finns i Rysslands moderna historia gott om exempel på brandattentat som utförts av politiska motiv, men bara en enda gång före åtalet mot »Krimterroristerna« har det rubricerats som en terrorhandling, nämligen år 2012, då en grupp unga personer, enligt åtalet medlemmar i en så kallad »Autonom terroristisk kamporganisation«, dömdes för en rad ideologiskt motiverade brandattentat. Anmärkningsvärd är en annan händelse, som ägde rum hösten 2008 i Karatjajevo-Tjerkessiska republiken i Ryska federationen. Vid detta tillfälle försökte en grupp rebeller med hjälp av en brandfarlig blandning tända eld på en regional administrationsbyggnad. Av skäl som låg utanför deras kontroll fattade byggnaden inte eld. Gärningen rubricerades som »uppsåtlig ödeläggelse eller skadande av egendom« (paragraf 167 i Ryska federationens brottsbalk). Enligt åklagarsidan hade dådet planerats »i syfte att destabilisera den samhälleliga och politiska situationen i regionen och att skrämma befolkningen«. Samma formulering finner vi i åtalet mot »Krimterroristerna«, som inte desto mindre åtalades enligt en helt annan paragraf – terrorism.

​

Också vad beträffar rubricerandet av förberedelserna att spränga Leninstatyn och Den eviga flamman som »förberedelse till terrorhandling« har liknande händelser tolkats annorlunda vid tidigare tillfällen. När Leninstatyn utanför Finska stationen i Sankt Petersburg sprängdes 2009 väcktes till exempel åtal enligt artikel 167 i brottsbalken – »uppsåtlig ödeläggelse eller skadande av egendom«.

​

​

​

Appendix. 

Ur rapport publicerad den 26 december 2014

 

5. Om Oleg Sentsovs medborgarskap

​

De ryska förundersökningsorganen har inte erkänt Sentsovs, Koltjenkos, Tjirnijs eller Afanasievs ukrainska medborgarskap, utan hävdat att de åtalade automatiskt erhöll ryskt medborgarskap i och med annekteringen av Krim. Under denna förevändning har förundersökningsledarna vägrat dem att träffa ukrainska diplomater. De åtalade själva anser sig vara ukrainska medborgare och har inte accepterat något ryskt medborgarskap.

​

Den 13 oktober 2014 lämnade Aleksandr Koltjenkos advokat, Svetlana Sidorkina, in en ansökan till en stadsdelsdomstol i Simferopol, i vilken hon kräver att Aleksandrs rätt att behålla sitt ukrainska medborgarskap ska respekteras. I sin anmälan hänvisar hon till lagen »Om medborgarskap i Ryska federationen«. I lagen heter det att »i den händelse att Ryska federationens statsgränser förändras … har personer, bosatta på det territorium vars statstillhörighet förändrats, rätt att välja medborgarskap (optatio) enigt den procedur och inom de tidsramar, som anges i tillämpliga internationella avtal som Ryska federationen ingått«. Dock lyder inte Krim under internationell rätt [efter Rysslands folkrättsstridiga annektering av halvön, red.], och kan därför inte ingå några internationella avtal. Ett sådant avtal kan undertecknas bara mellan Ryssland och Ukraina, men om något sådant har det inte varit tal. Följaktligen är det inte möjligt att på något lagligt sätt ensidigt dela ut medborgarskap. [ … ]

​

Förundersökningen och domstolen står fast vid sin uppfattning att de arresterade är medborgare i Ryska federationen. Det ryska Generalåklagarämbetet, däremot, erkände först de arresterade som ukrainska medborgare. Detta omnämns i det svar Generalåklagarämbetet gav den 21 oktober 2014 på en förfrågan från den ukrainske folkdeputaten Aleksandr Briginets, en förfrågan som förberetts i samarbete med Stiftelsen Öppen Dialog. »Det viktigaste i detta svar«, kommenterade Briginets, »är att Ryska federationen erkänner att våra pojkar verkligen är ukrainska medborgare, vilket jag hoppas ska hjälpa deras advokater att vända saken till deras fördel. I allt annat har Generalåklagarämbetet undvikit att i sak beakta eller besvara mina frågor.«

​

Svaret från Generalåklagarämbetet väckte stor uppmärksamhet i massmedia, och snart skiftade ämbetsverket sin uppfattning vad beträffar ukrainarnas medborgarskap. I ett brev daterat den 28 november 2014 meddelar det Stiftelsen Öppen Dialog att den ende som ännu är ukrainsk medborgare är Aleksej Tjirnij, eftersom han inkommit med den obligatoriska anmälan om bibehållande av ukrainskt medborgarskap, medan de övriga åtalade inte inkommit med någon sådan, varför de automatiskt blivit medborgare i Ryska federationen efter annekteringen av Krim.*

​

* Uppdatering, juli 2018. – De ryska myndigheterna vidhåller att Sentsov och Koltjenko automatiskt erhöll ryskt medborgarskap i och med »anslutningen« av Krim. Därför nekas ukrainska konsulära representanter att träffa dem. Ukraina har officiellt vänt sig till Ryssland och anhållit om att Sentsov och Koltjenko ska få avtjäna sina straff i Ukraina. Också de dömda själva har ansökt om detta. I januari 2017 svarade det ryska utrikesministeriet att de båda fångarna inte kunde lämnas ut till Ukraina eftersom de är ryska medborgare. – I Tjirnijs fall är situationen mer motsägelsefull. Efter General­åklagarämbetets erkännande av hans ukrainska medborgarskap gavs också ukrainska diplomater möjlighet att träffa honom. I juli 2017 tillkännagav emellertid ledningen för kolonin där han avtjänar sitt straff att man betraktar honom som rysk medborgare. – Afanasiev benådades den 14 juni 2016 av den ryska presidenten och utlämnades till Ukraina i en fångutväxling mellan länderna. – De senare två exemplen visar hur det påtvingade ryska medborgarskapet utgör ett element i påtryckningarna mot Sentsov och Koltjenko. – Red.

​

​

6. Ryska myndigheter ämnar inte frige Sentsov som krigsfånge

​

Ett tag spekulerades det i ryska och ukrainska massmedia om att Oleg Sentsov, tillsammans med en annan berömd ukrainsk fånge, Nadezjda Savtjenko, skulle kunna utväxlas mot ryska militärer som tagits till fånga av den ukrainska armén under strider i östra Ukraina.

​

De första att föra en sådan utväxling på tal var Sentsovs och Koltjenkos advokater. Den 12 augusti 2014 publicerade massmedia ett öppet brev från dessa till Vladimir Putin och Petr Porosjenko, i vilket de föreslog att utväxla de ukrainska medborgare som hölls fångna i Ryssland mot de ryska medborgare som utgjorde krigsfångar i Ukraina.

​

Samtal om en möjlig utväxling inleddes sedan Minskprotokollet om reglering av konflikten i östra Ukraina skrivits under den 5 september 2014. Protokollet undertecknades av företrädare för Ukraina, Ryssland, osse, liksom även av ledarna för de självutropade folkrepublikerna Donetsk och Lugansk. En av punkterna i protokollet handlade om frigivandet av alla personer som hölls gisslan eller olagligt fångna.

​

Den 10 september 2014 meddelade chefen för den ukrainska säkerhetstjänsten sbu, Valentin Nalivajtjenko, att Sentsov och Savtjenko inkluderats på den lista som Ukraina överlämnat till ledningen för de självutropade republikerna, och att den ukrainska sidan nu räknade med att de ­skulle friges i enlighet med överenskommelserna i Minskprotokollet.

​

Redan den 11 september 2014 tillkännagav dock en företrädaren för det ryska utrikesdepartementet, Aleksandr Lukasj­evitj, att Sentsov och Savtjenko omöjligt kunde utväxlas som krigsfångar. Enligt Lukasj­evitjs uttalande omfattade Minsk­protokollet bara krigsfångar som tagits till fånga i strid, vilket, enligt den ryska sidan, alltså inte var fallet varken med Sentsov eller Savtjenko.

​

Man bör härvid lägga märke till att Ukraina däremot utväxlade den ryska medborgaren och sabotören Marija Koleda mot ukrainska krigsfångar, trots att hon inte hade tagits till fånga i strid. Koleda hade på ukrainskt territorium organiserat och stött proryska demonstrationer, och i april 2014 arresterats av sbu. Hon åtalades för att ha organiserat kravaller och för olaga vapeninnehav. Efter fem månader i häkte i Kiev blev hon den 15 september 2014 utväxlad mot ukrainska krigsfångar tillsammans med tillfångatagna rebeller. Liksom Sentsov och Savtjenko hade också Marija Koledas fall fått stor uppmärksamhet i massmedia.*

​

Ryssland hävdar fortsatt att landet inte deltar i den väpnade konflikten i Ukraina, samtidigt som antalet ukrainska medborgare, som med tvång förs ut till Ryssland och åtalas för brott, fortsätter att växa.

​

* Uppdatering, juli 2018. – Savtjenko dömdes i mars 2016 till tjugotvå års fängelse, men frigavs bara två månader senare, den 25 maj, i en fångutväxling mellan Ryssland och Ukraina. – Red.

​

​

​

        Översättning till svenska av Mikael Nydahl

​

​

[åter upp]

​

​